Wilhelm Kvist: Varför tävla?

I senaste nummer av Finnish Music Quarterly, som utges av branschorganisationerna inom finskt musikliv Gramex, Luses, Sibelius-Akademin och Finlands tonsättare, skriver Matti Raekallio under rubriken Music competitions – Why? (Musiktävlingar – varför?).

Anmärkningsvärt är förstås att artikeln är skriven av en av domarna i Maj Lind-tävlingen som avgörs i dagarna. Lika anmärkningsvärt är att ett exemplar av tidningen delades ut till alla tävlingsdeltagare. ”Läs här hur ni på bästa sätt tillfredsställer domaren”, kunde någon tänka.

Raekallio är förstås en hyvens man och en intellektuell sådan och faller inte för att servera några enkla råd till de tävlande. I stället problematiserar han hela tävlandet och pekar med flera exempel på hur dubiösa alla musiktävlingar är och hur ifrågasatt det är att över huvud taget rangordna konstnärer: Juryn består i regel av olika domare med olika preferenser, att översätta konstnärliga framföranden i absoluta poäng är absurt, att diskutera de konstnärliga framförandena är ännu mera förnuftsvidrigt då högljudda personer som tycker om att armbåga sig fram tenderar att domdera. Och så vidare.

Men ingen har ännu kommit på något bättre sätt för musiker att på riktigt ta sig fram och därför fortsätter världen att tävla i musik, år efter år, trots att alla vet hur problematiskt det är. Bara i år ordnas uppskattningsvis sjuhundra pianotävlingar och långt över tusen musiktävlingar.

Ett av Raekallios mest upplysande exempel är hämtat från Polen. För några år sedan bad en grupp polska psykologer medlemmar ur juryn i Chopintävlingen, en av världens mest ansedda tävlingar, att lyssna till ett dussintal inspelningar av en Chopinmazurka. Givetvis fanns här ett litet hyss som alltid när psykologer är involverade. En av inspelningarna spelades för jurymedlemmarna i början av experimentet och samma inspelning upprepades mot slutet. Ingen av de ärevördiga jurymedlemmarna noterade upprepningen. Mera alarmerande var att alla gav olika poäng åt framförandet när det hördes andra gången.

Dock är det för tidigt att avfärda alla musiktävlingar som lotteri. Lottovinnare brukar i allmänhet bli så rika över en natt att de lätt kan pensionera sig för resten av livet, om det inte vore för det innehållslösa livet som en förtida pensionering kan innebära.

Det bästa som Maj Lind-vinnaren kan hoppas på är flera uppdrag och konserter framöver. Trots allt är  25 000 euro en ganska liten summa om man ser till hur mycket arbete som ligger bakom. För den som har övat sex timmar per dag sex dagar i veckan i femton års tid, betyder det en timlön på 89 cent. Och även om man hade övat mera, är det ingen garanti för att lyckas bättre.

Skribenten är musikredaktör.