Marc Brooks: Last Night of The Proms

Parketten med bara ståplatser i den kavernösa Royal Albert Hall är fylld till bristningsgränsen av en brokig skara ”prommers”. Många har köat i över ett dygn för en biljett och är fast beslutna att blåsa upp feststämningen. I bänkraderna runt omkring ges belägg för britternas rykte att vara egensinnigt excentriska; om det finns ett sätt att involvera Union Jack i klädseln, syns det garanterat här. Och i logerna sitter det vackra, finklädda festfolket som smuttar på champagnen. Med tre samhällsklasser nätt ordnade i tre skikt är Last Night of the Proms, sista kvällen i BBC:s två månader långa konsertserie, det närmaste som britterna kommer karneval.

När jag växte upp brukade min mamma – en rockig tjej med rosa hår och läderjacka – i regel alla gånger föredra The Eagles framom Elgar. Men den här kvällen, en gång om året, brukade vi familjärt bänka oss framför tv:n för att avnjuta en helkväll med klassisk musik. Precis som med drottningens tal efter julmiddagen på juldagen, var detta en ritual som hade förmågan att ena en hel nation.

Som traditionen påbjuder avslutas konserten med allsång i de patriotiska Rule Britannia, Jerusalem (med versraden ”This green and pleasant land” som blev tema för öppningen av de olympiska spelen i år) och Land of Hope and Glory. Den här förmodade ”traditionen” infördes dock först efter andra världskriget – en exercis i nostalgi när det gamla imperiet väl hade börjat krackelera. För de flesta i min generation är det här flaggviftandet rätt genant – även om nostalgi har fått ge plats för självironi. Det är knappast heller obligatoriskt att bänka sig framför tv:n längre.

De facto verkade första halvan av programmet i år ha satts ihop i syfte att undergräva några som helst spirande misstankar om uppblåst nationell stolthet. Den tjeckiske dirigenten Jirí Belohlávek visade med Josef Suks Toward a New Life hur nära olika länders innehållslösa pompa och ståt står varandra. Frederick Delius Songs of Farewell, till text av amerikanen Walt Whitman, bevisade också att England inte har monopol på att vara vare sig grönt (”green”) eller behagligt (”pleasant”). Bägge påminde oss – precis som om en sal med representanter från varje land behövde påminnas – om att festivalen är utpräglat internationell.

Men någonting annat var också i görningen. Mitt bland alla publikfriande stycken fanns ett splitternytt beställningsverk, explosiva sparks av 23-åriga britten Mark Simpson, liksom ett framförande av hela Bruchs första violinkonsert med likaså brittiska Nicola Benedetti. Dessa reflekterar grundsynen i promenadkonserterna sedan starten: publiken luras till konsertsalen med karameller men belönas med mera substantiell kost.

Och det handlar inte bara om att fostra en mottaglig publik. I år såldes 1 600 biljetter för fem pund till samtliga av dessa 72 konserter i världsklass. Alla har därmed tillgång till konstupplevelser som höjer livskvaliteten, konserter med orkestrar som London Symphony Orchestra, Wienfilharmonikerna, Concertgebouworkestern och deras gelikar eller halvkonsertanta framföranden av operor som John Adams Nixon in China. Att den formen av demokratisk elitism, där de bästa kulturprodukterna finns tillgängliga för alla, lever kvar inom institutioner som the Proms borde vara föremål för riktig nationell stolthet.

Marc Brooks är doktorand i musik vid King’s College London och frilansande musikjournalist.  Översättning Wilhelm Kvist.

Publicerad i Hbl 12.9.