Philip Teir: Döda poeters sällskap

Den turkiske författaren Orhan Pamuk har berättat om hur ensam han var när han skrev sin första roman. Året var 1977, han var 25 år gammal, och hade precis flyttat hem till sin mamma för att ägna sig åt sitt skrivande. Han hade hoppat av en arkitektutbildning och satt nu och kedjerökte medan han byggde upp sin bok, mening för mening.

En sak hjälpte honom i ensamheten. Han hade beställt en volym med författarintervjuer ur tidskriften The Paris Review.

The Paris Review grundades på 1950-talet, av ett gäng amerikanska entusiaster bosatta i Paris, och började genast publicera långa och ambitiösa fråga-svar-intervjuer med namn som Hemingway, Nabokov, Faulkner och Kerouac.

Intervjuerna brukar kallas för "Writers at Work"-serien och finns numera samlade i fyra volymer. Den här sommaren plöjde jag igenom de flesta av dem medan jag själv försökte skriva min debutroman. Här finns många höjdpunkter, till exempel en Kurt Vonnegut-intervju från 1977, som enligt redaktören skrevs nästan helt och hållet av Vonnegut själv. I intervjun beskriver författaren sina intryck av Dresden före och efter förstörelsen under andra världskriget. Vonnegut gömde sig i ett kylrum två våningar under jord. "Det var kallt där, med kadaver som hängde omkring oss. När vi kom upp var staden borta". Senare skrev han ner erfarenheterna i romanen Slakthus 5.

En annan pärla är intervjun med redaktören Robert Gottlieb, som jobbat med alla från Toni Morrison till Michael Crichton. Det är intressant att få veta att Crichton, en av de största kioskvältarna i USA, knappt kunde bygga upp en intrig innan han fick redaktörshjälp. Eller att Gottlieb alltid strök överflödiga kommatecken ur John Le Carrés böcker, och att Le Carré alltid smög in dem igen.

The Paris Review ges fortfarande ut i dag, och det senaste sommarnumret innehåller intervjuer med dramatikerna Tony Kushner och Wallace Shawn. Det bästa texterna tar handgripligt avstamp i själva arbetet, i den fysiska skrivakten: vilken penna använder du? Var sitter du? Hur påverkar alkohol ditt skrivande? Vad tycker du om semikolon?

I ett berömt svar säger William Faulkner att en konstnär är "fullständigt amoralisk i förhållande till vad han plundrar, lånar, bönar om eller stjäl av allt och alla för att få arbetet gjort… Författarens enda skyldighet är till sin konst".

Orhan Pamuk läste de där raderna som 25-åring och kände att han snubblat över en "nästan helig text". Plötsligt hade han hittat en själsfrände som också våndades över sitt skrivande, som gav råd, som funderade på intrigproblem, men framför allt en person som också trodde att det var värt det. Värt att ge upp en vettig utbildning, till exempel, för drömmen om att skriva. 

Många av intervjuerna från The Paris Review hittas på tidskriftens hemsida.