Folke Forsman: Kan man spela solo på altfiol?

So jung und schon Bratschist! (Så ung och redan altist!) Den nye kapellmästarens kommentar.

Altfiolen är större än fiolen (violinen), dess uppgift är att fylla omfånget mellan violinen och cellon men den klarar inte av att vara både ”alt” och ”tenor”. Stämningen c, g, d1, a1 i förhållande till resonansbottnens storlek kan inte åstadkomma samma klangfullhet som violinen och cellon. Så står det på fullt allvar i ett musiklexikon. Ergo: altfiolen eller violan är inget att ha, inget instrument man studerar med brinnande intresse, violan är instrumentet som spelas endast av obegåvade violinister, därav kapellmästarens förvånade reaktion: redan degraderad! Violan är instrumentet om vilket man berättar allt elakare vitsar: vad har en altists finger och blixten gemensamt? Svar: de slår aldrig ner två gånger på samma ställe.

Den som ens lite försöker fördjupa sig i stråkinstrumentens historia blir snabbt förvirrad. Information finns i överflöd men den är ofta motsägelsefull. Viktigt är det att notera att gambafamiljen, med flera än fyra strängar, och violinfamiljen, med fyra strängar stämda på kvintavstånd, utgör två olika instrumentgrupper som ännu långt in på 1700-talet levde och verkade parallellt. Gamborna, som försvann med polyfonin, är inte fiolernas föregångare.

Det finns uppgifter som påstår att violan, altfiolen (terminologin är minst lika förvirrande som historien!) skulle vara violinfamiljens urmoder medan andra källor håller fast vid att instrumentens utveckling skedde samtidigt. Det fanns emellertid två sorters altfioler, den ena spelades stödd mot knäet, som en gamba (=knä) medan den andra hölls under hakan som den mindre violinen (braccio, ”armfiol”, varav det tyska ordet Bratsche och danska bratsch för altfiol). I synnerhet det upprätta spelsättet var klumpigt och tonsättarna skrev sällan svåra stämmor för violan och så fick violan askungens roll, att städa och fylla upp – altfiolspelaren hade ofta även andra uppdrag, som att stämma cembalon.

Under de senaste hundra åren har altfiolen dock ställt upp på allt mera krävande uppdrag. Niccolò Paganini var förtjust i violan och för honom skrev Hector Berlioz den stora obligatstämman i Harold en Italie och i Richard Strauss Don Quijote spelar violan Sancho Panzas roll. Solokonserter finns även bland annat av Hindemith och de svenska tonsättarna Rosenberg och Blomdahl.

I våras besöktes Helsingfors av två violavirtuoser. Australiern Brett Dean spelade sin egen konsert med Avanti, enligt kritiken ”var det rena festen att höra tonsättaren själv som självsäker altviolinsolist”. Inte ett ord om instrumentets snuvighet eller klumpighet, ord som ofta används om violan.

Något tidigare gästade unge amerikanen David Aaron Carpenter Tapiola Sinfonietta med en närmast sensationell repertoar: tre sedan 250 år försvunna violakonserter av Joseph Martin Kraus (1756–1792), nu inspelade på skiva (se recension). Musiken visar att wienklassikerna ännu inte kände till altfiolvitsar – både Bach och Mozart gillade violan – och Carpenter att om man kan skriva solokonserter för kontrabas kan man även göra det för altfiol.

Skribenten är doktor i musik och musikkritiker.