Juha Itkonen: På resande fot

Hela min barndom drömde jag om att få åka flygplan. Jag var avundsjuk på mina lyckosamma kompisar vilkas familjer tillbringade sportlovet på Teneriffa och sommaren i Grekland. Hos oss kom sådant inte på fråga; for vi på semester var det undantagslöst med bil. Jag misstänker fortfarande att det handlade mer om princip än om ekonomisk nödvändighet.

Inte för att det var något fel på bilsemestrarna. Hellre bilresa än ingen resa alls. Pappas experiment som karavanare gillade jag i och för sig inte, i östra Finland ösregnade det och lägerplatserna var en enda lervälling. Eftersom mamma lyckligtvis delade min åsikt riktade sig resorna efter det västerut, och vi övernattade på hotell.

Vi kom aldrig längre hemifrån än till Danmark, men på det gyllene åttiotalet kändes det längre, mycket längre bort än i dag. För att komma till Legoland måste man övernatta på minst två Scandichotell och äta magen så full vid frukostbuffén att man inte började gnälla efter mat före kvällen.

Mina egna barns resande har sen första början varit ett enda flygande. Min yngre son var bara några månader gammal då han flög för första gången. Då den äldre framför sina reseönskemål riktar de sig vanligen mot världens metropoler. Eiffeltornet och Brandenburger Tor har vi redan sett, nu börjar det så småningom bli dags för frihetsgudinnan. Också Big Ben lockar.

Av den anledningen hade det troligen en terapeutisk effekt att i sommar nöja sig med att för omväxlings skull resa runt i hemlandet. Vår rutt sträckte sig via folkmusikfestivalen i Kaustby till Saariselkä och därifrån tillbaka till Helsingfors genom landets östra delar. På tillbakavägen övernattade vi hos släkten i Idensalmi som man gjorde förr i tiden.

Bilresorna var inte heller alls lika påfrestande som jag varit rädd för. Jämfört med en gammal Saab utan luftkonditionering är en modern medelklassfamiljebil en lyxfarkost som ljudlöst glider över motorvägen: rymlig, vältempererad och behagligt tyst. Bröderna tittade dessutom åt olika håll; sjuåringen framåt och treåringen bakåt. Familjefriden uppehölls märkbart bättre än vad jag mindes från min egen barndoms Danmarksresor.

Bilen var alltså bättre, det fanns fler sätt att fördriva tiden och bensinstationerna var större. Annars var allt precis som det var för tjugofem år sen. Vi gjorde upp regler för godisutdelning, gnabbades om valet av radiokanal, ibland tog vi en vilopaus vid stranden av en vacker insjö och fortsatte sedan memorera märkena på förbipasserande bilar, så klart i tävlingssyfte för att se vem som bongade flest. Precis som i min barndom var Volkswagen och Toyota säkra val. Det kändes som världen inte just förändrats – bara min egen position i livet var annorlunda.

Nu var det jag som var pappa och körde bilen. I något skede försökte jag sluta räkna bilmärken och få mina söner att för omväxlings skull vara lite tysta, vilket till sist lyckades. Det var midnatt, och vi befann oss norr om polcirkeln. Himlen var ljus som mitt på dagen och full med färger vi inte sett förut, Riksfyran rullade på under oss och vi var ensamma. Stunden var mystisk. Magisk, så ofattbart fin att triviala saker som hastighetsbegränsningar helt föll mig ur minnet. Olyckligtvis träffade vi på den enda bil förutom vår som var ute den här tiden på dygnet i centrum av Sodankylä. Och ja, det var förstås en polisbil.

Skribenten är författare och ger i höst ut romanen Hetken hohtava valo. Kolumnen översattes av Otto Ekman.