Pia Ingström: Mördarnas röster

”Vad lever man för? För sin heder, sin värdighet och sitt dagliga bröd, till exempel. (...) Allt vad familjer som min företar sig är dömt att misslyckas. Våra jobb gör oss inte lyckliga och vi har inga pengar, som folk har i Tyskland. Borde vi avstå från vår heder och värdighet också? Vårt samfund förväntar sig heder av kvinnorna och värdighet av männen”, säger Bahri, en av de intervjuade männen i den turkiska journalisten Ayse Önals bok om hedersmord, Honour Killing. Stories of Men who Killed (utgiven på engelska av Saqi Books 2008, på turkiska några år tidigare). Boken bygger på en serie intervjuer som Önal gjort i turkiska fängelser med män som mördat sina döttrar, systrar eller mödrar.

Tonåriga Bahri har, trots sin fars protester men med sin mors godkännande, skjutit sin 15-åriga syster Naile för att hon väntade barn med sin svåger. Platsen är någonstans i en turkisk provinsstad, i ett kvarter med grannar och släktingar som krossar fönster och kastar sten mot dem som inte håller efter sina döttrars heder. Här finns inget modernt medborgarsamhälle, ingen god välfärdsstat, inga klassresor uppåt, inga drömmar om ett bättre liv. Lera på vintern och damm på sommaren, skvaller om grannarna och rabblade böner, kaféernas gubbgemenskap, klanidentiteten som enda arv från hembyn, de unga männens arbetslöshet och kvinnornas absoluta underordning.
Och den här mentaliteten tål tyvärr också export, till Sverige, till Tyskland, till Norge. Önal befattar sig inte med det som händer utanför Turkiets gränser, men det kan man läsa om på annat håll.

Önal är född 1955 och belönad 1996 med International Women’s Media Foundations pris för journalistisk mod. Hon har i sitt hemland varit svartlistad som journalist under långa perioder och blivit dödshotad av fundamentalister. Hon är den turkiska journalistikens ärrade veteran och tar sig en del friheter som skribent – hon tolkar intervjuobjektens känslor och färgar in deras karaktärer med sådant hon knappast kan veta om dem personligen – men hon verkar stå på en stadig grund av socialpolitik, kulturkännedom och psykologisk insikt.

Hedersmord förekommer till exempel bland kurderna. Men också en familj med en liberalare tradition, som den trakiska (i den västligaste delen av Turkiet) kan av omgivningens påtryckning drivas till katastrof.
Önals avsikt är att visa just hur hedersmordet, det kollektiva familjebeslutet att mörda en närstående för att rentvå familjens heder, alltid störtar hela familjer i djupnande olycka. De överlevandes familjeband slits av. Mördaren – eller den som tar på sig skulden, exempelvis en yngsta son – får sitt straff och överges ofta av familjen. Hon exponerar hederskulturen i hela dess psykiska armod och fysiska brutalitet, utan att hymla. Hon visar på mödrarnas ambivalenta roll, deras egen känsla av personlig värdelöshet som gör dem oförmögna att skydda döttrarna.

Anja Snellmans Parvekejumalat eller Jari Tervos Layla är färska finska försök att med fiktionens medel och på långt kulturellt avstånd leva sig in i hederskulturens förövare och offer. Önals bok kommer närmare inpå sitt ämne och läsaren. Dokumentära brottsskildringar skiljer sig från fiktiva i att de inte ens erbjuder formens tröst. Önals fallstudier är fulla av våld, fasa och ondska – men också djup och tröstlös förvirring oh förtvivlan.
Ayse Önals efternamn skrivs på anglosaxiskt vis, Onal, i den engelska utgåvan. Om hedersmord i Sverige kan man läsa i Emre Güngörs och Nima Dervishs bok Varför mördar man sin dotter? (Norstedts 2009).