Andrea Svanbäck: Naminami-nyheter

Trovärdighet brukar vara ordet som återkommer när man talar om egenskaper som nyhetsankare helst ska besitta. Vidare borde profilerna också vara – eller åtminstone kännas – pålästa och sakkunniga. En snabb check bland kompisarna ger vid hand att dessa önskemål nästan uteslutande kommer före både karisma och närvaro, inte oviktiga de heller. Med tanke på detta är det inte särskilt konstigt att nyheten om att Marco Bjurström tar över som Fyrans nyhetsuppläsare i höst väckte en del reaktioner i veckan. Medan branschfolk hängde upp sig på att utnämningen kan innebära den slutgiltiga kommersialiseringen av tv-nyheterna i Finland, utredde kvällstidningarna huruvida vi nu kan vänta oss ”naminami-nyheter”, en fråga på vilken Bjurström artigt svarade nej.

Jag noterar att samma ståhej inte uppstod när beskedet om att Peter Nyman, även han med glimt i ögat men med en seriös journalistexamen i bakfickan, tog över programledarskapet för MTV3:s nyheter. Valet av Bjurström är alltså mer kontroversiellt, men ändå hamnar båda i facket för tillräckligt kända och karismatiska uppläsare. Enligt Fyran fungerar sådana på grund av sin närvaro, det gäller att visa känslor (hur gör man egentligen det i en nyhetssändning?) och behålla tittarens intresse hela programmet ut. Underförstått: det räcker inte längre med bara nyheter, att människor trivs framför dem har blivit desto viktigare.

Diskussionen om trovärdighet kontra utstrålning får en parallell i den absurda debatt som utspelade sig för några veckor sedan på den rikssvenska publicistklubben. Temat för kvällen var journalisten och varumärket. Kända profiler som Ebba von Sydow och Alex Schulman kom i gräl med Janne Josefsson och Stina Dabrowski (samtalet finns som Youtube-klipp för intresserade) kring begreppet ”god journalistik” och huruvida dagens journalister måste skapa sig ett starkt varumärke för att göra tillräckligt avtryck i det nya medielandskapet.

I sammanhanget blev det tydligt hur mycket känslor figurer som von Sydow och Schulman väcker i det att de båda ges en framträdande medial plats trots att ingendera i första hand gör journalistiskt jobb i bemärkelsen gräva och gallra. I stället är det i uppdraget som berättare som dessa gjort sig omtyckta. Deras talang ligger inte i bakgrundsarbetet utan i förmågan att hålla stunden i sin hand, fånga oss. Frågan är bara huruvida det sker på bekostnad av något annat.

Även om jag själv uppriktigt har svårt att föreställa mig Marco Bjurström läsa nyheter om familjemord på Bulevarden eller massuppsägningar på Finnair (man brukar säga att norrmän inte kan låta lessna, samma dilemma verkar förfölja Marco) vill jag ändå ge honom en chans. Kanske för att jag vet att Fyrans nyheter redan nu är uppe i en rasande hastighet med betydligt kortare inslag än exempelvis Yle. Kanske för att jag också på något plan uppskattar att det blir lättare att välja mellan programformer som skiljer sig så tydligt. Kanske för att jag innerst inne fortfarande litar på att Yles tv-nyheter alltid kommer vara tillräckligt gråa, trista och trovärdiga.