Andrea Svanbäck: Sennas …järngrepp

Trots att jag normalt inte rankar motorsport särskilt högt på intresselistan offrade jag i tisdags för första gången nattsömnen för Formel 1. Det var SVT som med sin utmärkta Dox-satsning fångade mig långt över midnatt när de valde att visa brittiska Asif Kapadias gastkramande dokumentär om världens mesta racerförare, brasilianska Ayrton Senna. Den prisbelönta filmen knockade med hästlängder ut resten av veckans tv-utbud, också för någon som inte bryr sig det minsta om muskelmotorer.

Dels lyckas Kapadia hitta ett sätt att ta sig runt det omöjliga projektet att dramatisera den tragiska berättelsen om Senna och hans osannolika karriär. Nyckeln stavas total tillgång till den digra bildbevakning som omgivit sporten sedan tidigt 70-tal. Otroligt nog känns dåtidens kameror betydligt mer närgångna än dagens marknadsmässigt hårt styrda direktsändningar. Det här är före medieträningens tid, då förarna ännu är personligheter vars miner avslöjar både avundsjuka och sorg. Kapadia behöver inte ens använda kommentarspår eller berättarröst. Dramat trängs i stället i de tusentals timmar livematerial från flippade presskonferenser, ilskna förarmöten och så förstås de sanslöst snabba racen och våldsamma krascherna.

Dels framträder bilden av en man så besatt av sitt livskall att han är beredd att offra allt för sporten. Någonstans där, i de sammanbitna men samtidigt mjuka ansiktsdragen hos Senna letar man som tittare förtvivlat efter en förklaring till vad som slutligen hände. När Senna ivrigt deklarerar att den som inte satsar allt på att passera när man får en lucka på banan inte kan kallas racerförare. När han envist försvarar sin vilda körstil inför ärkerivalen, den alltid lika beräknande Alain Prost. När han spänd och orolig kliver i bilen för sista gången den första maj 1994.

Men filmen fångar också vansinnet i att aldrig få nog. Då inget annat än första plats är tillräckligt för den manliga vinnarskallen. Här lär Kapadia haft en enda regel i arkiv- och klipparbetet som måste ha krävt obegripligt med tålamod, tajmning och koncentration: om något inte gick att visa i bild skulle det inte heller vara med. Ett tidskrävande och allt mer sällsynt grepp i en bransch där poängen alltid går att förstärka i efterhand.
Resultatet är en historia med så mycket nerv att sanningen i perioder blir nästintill outhärdlig. Kameravinkeln och surret inifrån Sennas bil under dagen för den oundvikliga dödskraschen visar exakt hur rå verkligheten bakom ratten var, samt vilka katastrofala följder den fick. I dag är säkerheten på banan visserligen högre, men kulturen runt om så ofantligt mycket tråkigare.

Dokumentären Senna visas på Yle senare i år.