Mats Liljeroos: Musiken …i medieskugga

För knappt två veckor sedan kungjordes vinnaren av Teostopriset i musik. Priset, instiftat 2003, är Finlands största och viktigaste i sitt slag med en prissumma på 40 000 euro (25 000 om det bara är en pristagare) och huvudsyftet är att lyfta fram ”modiga, särpräglade och innovativa inhemska tonkonstverk”.

I ingen av televisionens huvudnyhetssändningar nådde händelsen över nyhetströskeln. I kulturinslaget i samband med YLE ettans nyheter klockan 18 fick vi oss hela 46 sekunder till livs och även i de ledande dagstidningarna på majoritetsspråket var det trångt om saligheten. Kan ni tänka er samma scenario i samband med Finlandiapriset i litteratur?

Självfallet inte. Detta är än en gång ett skrämmande exempel på hur mediecirkusen fungerar samt, inte minst, det trista faktum att musiken – Sibelius & co till trots – fortfarande inte nått en nationellt identitetsskapande status ens tillnärmelsevis jämförbar med litteraturens.

Orsaken till detta kan diskuteras i all oändlighet men klart är att det geniala med Teostopriset är att man, till skillnad från Finlandiapriset, från första början frångått den lika stereotypa som tröttsamma indelningen i genrer. Här tävlar alla sorters musik med varandra på lika villkor utifrån, i den mån det bara är möjligt, samma konstnärliga premisser.

Jag deltog själv i Teostoprisets urvalsjury med det lika delikata som läckra uppdraget att välja ut ett lämpligt antal verk för huvudjuryn att bita i och jag kan garantera att uppgiften var allt annat än enkel.

Efter att ha bantat ner mängden förslag till 20 kunde vi dock, efter en synnerligen lustfylld genomlyssning, överraskande mödolöst enas om sju kandidater från jazzens, etnons, konstmusikens samt popens och rockens domäner. Det handlade alltså, oavsett genre, om ren och skär kvalitet.

Kalevi Ahos Femtonde symfoni och Mikko Heiniös opera Erik XIV var givetvis bekanta från tidigare, medan proggindiebandet Rubiks häpnadsväckande egenartade platta Solar sannolikt blivit ohörd jurymedlemskapet förutan.

De finfina jazzbidragen, Iro Haarlas Vespers och Kari Ikonens Helsinski Suite, hade jag antagligen snubblat över förr eller senare och Tuure Kilpeläinens och Kaihon Karavaanis nostalgiska schlageruppdatering Erämaa kunde man bara inte undgå att konfronteras med.

Och sedan har vi förstås vinnaren: Milla Viljamaas lika mångfasetterade som fascinerande moderna etnoplatta Minne, som omedelbart grep tag i en såväl emotionellt som intellektuellt. Snacka om universell, tidlös och fullkomligt särpräglad musik.

Vi kan med all rätt vara stolta över den professionalitet, fantasi och originalitet med vilken det produceras musik i alla tänkbara genrer i vårt land och speciellt etnon tycks svämma över av innovativa och stilistiskt fördomsfria kreationer.

Detta går dock, på grund av en lika ensidig som trenddominerad medievinkling, den gängse musiklyssnaren förbi. Och när det äntligen kunde finnas en chans att ge den förbluffande mångfalden offentlig uppmärksamhet är synligheten i etern lika med noll.

Det finns fortfarande på många håll en misstänksamhet gentemot ett estetiskt allomfattande musikpris, men det är icke desto mindre ett initiativ som bör applåderas. Förhoppningsvis nås också mediefolket i något skede av insikten att landet byggs med även andra komponenter än bokstäver.

Mats Liljeroos är musikkritiker och var medlem …av Teostoprisets urvalsjury i år.