Janne Strang: Skämtare där ;)

En halvmåne för muslimer, regnbåge för bögar och hammare och skära (sic!) för ryssar.

Naturligtvis blev det moralpanik på Facebook och Twitter, och till och med utländska tidningar rapporterade om hur det finska brunskjortepartiet (än en gång) tagit inspiration från Nazityskland.

Och naturligtvis skyndade sig Sannfinländarna med Hirvisaari i spetsen att försvara Eronens grodor med det gamla vanliga ”men ni förstår väl att hon bara skämtar”.

Är vi överspända? Har den politiska korrektheten utrotat humorn i debatten? Kanske det, men det är ändå något som känns grundläggande fel i Eronens fria filosoferande. Politiska bloggaren Tuomas Saloniemi slår huvudet på spiken i sitt inlägg Humorpolitik där han ifrågasätter huruvida skämt och satir alls passar sig för en som jobbar inom politiken.

”Politiken känner ingen humor. Lagar, normer och politisk aktivitet överlag påverkar våra liv så mycket att jag inte vill att någon gör det på skoj eller i fyllan. Jag vill veta vad som händer och vad folk verkligen tycker”, skriver Saloniemi, och tillägger en bra analys av ironins och sarkasmens lömska, dubbelbottnade natur där man både kan säga vad man menar och skämta bort det samtidigt.

Det sägs att Jussi Halla-aho lämnade Facebook på grund av att hans satiriska inlägg konstant missförstods, men jag undrar om det inte berodde på att hans sanna läggning började bli för tydlig.

Satir är en krävande gren redan i talspråk, och i skrift sjufalt svårare att bemästra. Största delen av mellanmänsklig kommunikation är ju inte språklig – mimik och tonfall säger alltid mer än orden själva.

Med Sannfinländarnas dokumenterade svårigheter att göra sig förstådda, vore det dags att börja tillåta smileys i politiska texter?