Jens Berg: Vegas potpurri hakar upp sig

Radio Vega är förmodligen en av världens bredaste kanaler när man ser till de rubricerade musikprogrammen. Lyssnarna bjuds ena dagen på andlig musik i Tack och lov och följande dag på mindre andliga Metallväktarna. I schemat ingår även att veva gamla stenkakor i Kaffekvarnen, att gå på djupet med klassiskt i Musikväktarna, att bjuda på rockanalys i Hitmen, att göra ett svep över världsmusiken i Café Continental, att uppmärksamma det finlandssvenska i Fonden och att ge barnen sitt i BUU-radion. Om man dessutom lägger till att jazzen återuppstått i programmet Groovetorsdag, så kan man med gott samvete cementera att kanalen i dag sköter sitt public service-musikuppdrag.

Så här långt är de flesta för det mesta överens. Utmaningarna och meningsskiljaktigheterna uppstår när kanalens flödesmusik och spellistor synas.
För egentligen är hela uppdraget omöjligt. Så här definierar Vegachefen Mika Kosunen kanalens största utmaning: Radio Vega ska fungera som de vuxna finlandssvenskarnas kanal. En utmaning blir det då begreppet vuxen hos oss innefattar alla från cirka 30 år och uppåt.
När man översätter den här superbreda målgruppen till musikpreferenser landar man lätt i ett potpurri som skorrar illa i de flestas öron. Många förknippar musik med minnen och nostalgi, för Vegas målgrupp sträcker sig det här tidsspannet från Harry Brandelius till System of a Down.
Kanalens lösning bygger därför på det som man i politiska valsammanhang kallar för acceptansmetoden. Spellistorna under prime time domineras av melodiösa popballader, lugnare rock och svensk schlager från Melodifestivalen. Med andra ord av musik som de flesta kan acceptera.

Utmaningen förbyts till ett problem när acceptansmetoden drivs för långt. Resultatet blir musikval som sällan eller aldrig bjuder på överraskningar. Basideologin för musikvalen vilar på lyssnarundersökningar där målgruppen sätter betyg på spelade låtar, men lyssnarna har mig veterligen aldrig tillfrågats hur mycket variation de vill ha. En räcka av rikssvenska poplåtar och engelska rockballader kunde med fördel varvas med en överraskning. Jag tror personligen inte att lyssnarna skulle stänga av om det med jämna mellanrum spelades en akustisk visa, en låt på ett annat språk eller lite tyngre rock.
Radio Vega följer skolboken i hur man renodlar en musikprofil. Men när renodlingen bygger på kompromisser för en målgrupp som redan i sig är en kompromiss, så blir det lätt intetsägande. En del av uppdraget borde också bestå i att bjuda lyssnarna på det de inte visste att de ville höra.