Plock & fynd v 10: Naturlighetsslem

En morgon när tidningen var upptagen läste jag i stället i Rauni Paalanens essäsamling Äiti ja aate, en till det yttre blek volym från det förnämliga lilla förlaget ntamo som satsar mera på komplikation än marknadsföring. Komplikation i allra bästa bemärkelse, tänkte jag nöjd medan jag läste Paalanens klokt reflekterande, personliga texter om Nobelpristagarna Elfriede Jelinek och Herta Müller, om Ulrike Meinhof och Christa Wolf.

Jelinek kan kännas lite avskräckande om man inte på ett tag tränat sin förmåga att läsa associativ, vilt alluderande och rabiat collagetext, men när Paalanen påminner mig om det jelinekska projektet känner jag mig omedelbart manad att börja träna igen: "Jelinek anser att patriarkatet, det samhälleliga överjaget (...) har förlorat sin makt och gjorts till åtlöje, eftersom medierna för länge sedan störtat det från makten. Medierna är infantilsamhällets (Infantilgesellschaft) överjag, som de infantiliserade undersåtarna inte förmår uppresa sig mot, och mot vilket de inte kan begå fadersmord."
Jelinek har också skrivit om "Naturlichkeitsschleim", naturlighetsslemmet som hon vill skrapa bort från fenomen som vi vant oss att betrakta som oavvisliga sanningar, men som borde uppröra oss till revolt. Dessutom hatar hon vintersporten, som ett uttryck för sitt hemland Österrikes rödkindade protomilitarism. "Hur skulle man kunna förklara för en ung man att han ska ut i krig om han aldrig idrottat?" frågar Jelinek.

Om Ulrike Meinhof har Paalanen kanske inte så mycket nytt att säga, men hennes fundersamma inringning av allt det som fascinerar i Meinhofs grymma och tragiska gestalt är läsvärd ändå. Meinhofs moderskap, och hennes sätt att försöka hantera det efter att hon gått under jorden och blivit efterlyst terrorist, är en av de orsaker som gör att vi inte kan sluta grubbla över henne.
Paalanens essäsamling heter ju Äiti ja aate ("Modern och ideologin") – och var möts moderskap och ideologi grymmare, grällare och mera dramatiskt än i Meinhofs försök att efter flykten rädda sina barn till sig genom att låta kidnappa dem från fadern och installera dem på ett PLO-läger i Jordanien?
Paalanen har ett förflutet som redaktör för minoritetskommunisternas (taistoiternas) tidning Tiedonantaja, och de senare uppgifterna om att DDR stödde de tyska terroristerna i RAF snuddar vid hennes egen upplevelsevärld. (Rote Armee Fraktion fördömdes av taistoiterna som "vänsterrevisionister" och det antyddes att de var provokatörer som i själva verket gick högerns ärenden, men Stasi såg dem som nyttiga idioter.)

Herta Müller är i motsats till Jelinek inte alls svår att läsa, trots sitt virtuosa metaforhantverk och de många synestesieffekterna där syn-, hörsel- och luktsinnets budskap blandas. Ändå läser jag gärna också Paalanens vägledning genom hennes texter.

Utöver det här ingår texter om Dostojevskijs kvinnor och Hans Christian Andersens flickor, om Elvi Sinervo och om Tjernobyl-katastrofen och hur den behandlas av Crista Wolf och vitryskan Svetlana Aleksijevitj.

Muttan fri...
Kvinnodagen till ära utgav WSOY i torsdags antologin Pimppini on valloillaan. Naisiin kohdistuva seksuaalinen vallankäyttö (red. Katja Kettu och Krista Petäjäjärvi). "Muttan mäkta fri. Sexuell maktutövande riktat mot kvinnor" skulle kanske översättningen lyda. Här blandas lite träiga faktatexter med fiktiva framställningar. En del av de senare andas läroboksaktigt beställningsarbete, andra är mera blodfullt litterära.

Johanna Sinisalos isande närdystopi "Baby Doll" handlar om sexualiseringen av barndomen, och om hur brutal och våldsam världen blir om småflickor av sina äregiriga föräldrar tränas in en kultur av behag och kommersiell förförelse. Den sexualiserade reklambilden av barndomen gör gatorna farliga för barn av kött och blod, är budskapet. Och Pirjo Hassinen skriver om en mor som hämtar hem sin dotter från inspelningen av "Big Brothers mörkersida", den fiktiva direktsända förnedringsdokusåpan XXX-Stream. "Hon skulle ännu visa dem vad bimbotjejers morsor är gjorda av", slutar texten som heter "Teräsnauloista, trotyylistä", av stålspik och trotyl.

... och huvudet fullt
Essi Tammimaas "Biografistisia merkintöjä erään illan kulusta" nuddar lätt vid den fråga som allt mera sysselsätter mig som 70-talsfeminist: Vilken är relationen mellan frigörelse, hävdandet av den egna autonomin och oberörbarheten, och unga flickors ökande alkoholkonsumtion? Fylla innebär att man gör sig hjälplös, avhänder sig sin autonomi och handlingsförmåga, utlämnar sig åt någons godtycke – samtidigt som den är en symbol för frihet och autonomi, ett sätt att kasta av sig behagsjukans krav, ta för sig och överskrida gränser.

Det är någonting riktigt sjukt i det här och jag önskar någon ville skriva om det, och synliggöra den destruktivitet som finns i att flickor börjar slåss och supa som pojkar.
Intrycket av Pimppi-antologin är att skönlitteraturen har bättre plats än faktauppsatserna för såna krokiga frågor som "varför låter du honom göra så där?" Hur är maktens och underkastelsens stygn insydda kors och tvärs över kroppen, själen, hjärtat och drömmarna?

Men för tydlighetens skull: när övergreppet väl har skett, är det för sent att tala om offrets promillesats eller vandel, då är det bara förövarens skuld som gäller.