Sara Ehnholm Hielm: Dansk dynamit

I mörkret går vi till jobbet eller skolan, i mörkret kommer vi hem, i mörkret lever vi våra liv som gråa sorkar under snön. Helsingfors gator är tomma som efter en neutronbomb, vi kurar framför dessa fiktiva liv för att minnas att också vi en gång levde.
Det gäller bara att välja eskapism. Andra år har det varit Mad Men, True Blood eller West Wing. I år har folk hyllat engelska Downton Abbey, amerikanska The Good Wife, eller rentav den fjäderlätta, fifty-fifty debila eller charmiga The New Girl. Men för mig har de danska tv-serierna varit bensinen som hållit mig i rörelse. Måndag var det Brottet (visserligen på engelska), tisdag Livvakterna vars andra säsong har final nästa vecka och främst av dem alla onsdagens Borgen (vars andra säsong börjar snart, Gud ske pris). Efter denna järndos dansk tv var det möjligt att överleva till nästa vecka.

Jag tycks ha törstat efter en kollektiv, realistisk samtidsskildring av ett nordiskt, jämställt välfärdssamhälle, lite likt Finland. Ett samhälle byggt på ansvar och förtroende, inte på det som på engelska kallas accountability, ett ord utan en vedertagen översättning men det kunde vara räkenskapsskyldighet. I serierna händer hemska saker (detta är ändå drama) men grundinställningen till andra människor är tilltro, inte misstro. Alla tv-serierna handlar om yrkesmänniskor vars professionella identitet och varma arbetsgemenskap är viktigare än deras privata; de låter yrkeslivets krav gå före familjens. De jobb som skildras är extremt krävande och meningsfulla, och utgångspunkten är att folk jobbar så bra de nånsin kan. Både män och kvinnor har ett jobb, barnen hamnar i fötterna, konflikten mellan hem och jobb är djup och försvinner aldrig.

Men Danmark hör till Nato och det märks i episoder om soldater i Afganistan. Köpenhamn är en mer multikulturell stad än Helsingfors, världen verkar närmare, med fler kulturkrockar och -möten.
Brottet handlar om polisarbete – det mest använda ämnet i tv-serier – och rider på den skandinaviska deckarboomen. Spänningen är så obehaglig och fylld av sorg att åskådaren vill låsa in sina döttrar. Livvakterna är den mest action-stinna, hårt tillyxade och minst sofistikerade av serierna, men till och med medelmåttig dansk tv tycks vara vad jag behöver. En livvakt måste vara den ultimata birollen och serien tycks fråga: Varför ha som jobb att riskera sitt liv? Här odlas fördröjningens medvetna spänning, som hos Hitchcock: tittaren biter på naglarna och skriker: Skynda dig! Ring! Skjut! Episoderna slutar i cliffhangers. Det förekommer karriärintriger, avund och attraktion men också extremupplevelser: Rasmus skjuter ett barn, Jonas flickvän var rysk journalist och blev mördad, Jasmina såg sin kollega dö i Islamabad. Till nästa vecka krälar några livvakter i Afrikas röda jord, med nackarna under en klanledares stövel.
Sist och bäst, Borgen, kronjuvelen. Brigitte Nyborg, det överraskande valet för statsminister, lever i Bermudatriangeln politik–medier–familj. I det sista avsnittet sitter hon ensam på sitt arbetsrum och signerar: statsminister. Hennes närmaste är inte längre man och barn utan den skäggige spindoktorn Kasper Juul.
Som en studie i makt är den oavbrutet fascinerande och skrämmande, framför allt för kvinnor som inte har rollmodeller för hur de ska handskas med den. Här består spänningen i varningsklockorna som klämtar: nej, sälj inte dina ideal, utnyttja inte det som förr var äkta i ditt äktenskap i en sketen intervju, tvinga inte din man att förlora ansiktet. Men också scener om den suveräna maktens sötma.

Alla är exempel på så välskrivet och komplext vuxendrama som man sällan ser på bio. För dem är tv-serien det optimala formatet eftersom vi sakta lär känna personerna – de blir vinterns närmaste vänner – och de oändligt sega processerna där en seger aldrig varar men lukten av en förlust aldrig går ur.