Mats Liljeroos: Överdriven eufori

Vågar man säga det högt nu när den värsta hypen och intensivaste euforin lagt sig? Att Musikhusakustiken trots allt kanske inte är fullt så fantastisk som man lät förstå när det begav sig. Det var ingen hejd på superlativen, inte minst inom proffskretsarna, medan lyssnaren i gemen inte nödvändigtvis var lika övertygad.

Överreaktionen var dock lika väntad som förståelig. Efter decennier av mördande effektivt klangsordinerande Finlandia­akustik väntade man som den snälla gossen på julgubben och utgången var närmast att likna vid den välkända kalven på grönbete. Det var en gång för alla en fantastisk känsla att höra orkestermusik klinga åtminstone ditåt som den är tänkt att klinga och för musikerna var det förstås rena julafton att höra sig själva, och varandra, på ett sätt som de sannerligen inte var bortskämda med.

Att påstå att akustiken är av yppersta världsklass är ändå en grov överdrift, även om den toppar den inhemska listan före Sibeliushuset i Lahtis. Till de klassiska konserthelgedomarna i S:t Petersburg, Wien och Amsterdam, bara för att nämna de berömdaste, är det trots allt en god bit.

Musikhusets stora sal har, förutom att den är en av de estetiskt behagligaste jag sett, dock några uppenbara förtjänster och den främsta är att allt faktiskt hörs, framförallt de svagare nyanserna. När volymen, och musikermängden, stiger avtar den selektiva kvaliteten drastiskt och helhetsklangen tenderar gröta till sig.

I övrigt har innandömena visat sig vara synnerligen ofunktionella. Om det tar tio minuter för de mest ofördelaktigt placerade lyssnarna att ta sig ut ur salen och minst lika mycket till innan man får sina ytterkläder, samtidigt som man tappert stångas med folk som lika tappert försöker ta sig fram till någon av utgångarna, har arkitekterna onekligen haft en dålig dag på jobbet.

Det faktum att man varje gång medan man puffas och buffas för att överhuvudtaget komma framåt, oavsett om det är paus eller slut på tillställningen, därtill tvingas bevittna ett antal seniorer som så när faller på näsan för att trappstegen är illa dimensionerade och räcken saknas gör inte den logistiska upplevelsen behagligare.

En god sak antecknas dock beträffande Musikhusfunktionaliteten, om än enbart ur kvinnligt perspektiv. För en gångs skull är det herrarna som får köa till toaletten, ty det finnes blott en dylik!

Skribenten är musikkritiker.