Impuls: Vill vi lära av varandra?

Strax innan jul skrev Bengt Kristensson Uggla, professor vid Åbo Akademi, en understreckare i Svenska Dagbladet med den suggestiva titeln ”Bara humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen”. Han tecknar bilden av en ekonomiutbildning som efter den matematiska vändningen glömt att ekonomi i grunden är en samhällsvetenskap och därför prioriterat bort samhälleliga perspektiv i undervisningen till förmån för matematiska modeller. Följden är en utbildning som präglas av brist på integration och ekonomistudenter som är så inriktade på sina framtida karriärer att ”de inte gör några allvarligare försök att koppla dem till andra områden, utveckla en meningsfull livsfilosofi eller ett intresse för politik eller andra länder och kulturer”.

Ugglas dystra bild av ekonomerna påminner om en krönika av Jan Gradvall i Dagens Industri tidigare i höstas. Enligt honom har svenska affärsmän dåligt anseende i Paris finansvärld eftersom de bara pratar affärer. De svenska ekonomerna har valt bort all bildning till förmån för karriären, och därför har de inget intressant att säga om vare sig litteratur, konst eller religion. Något som ironiskt nog slår tillbaka, då bristen på andra intressen gör det svårare att göra affärer.
Lösningen hos både Uggla och Gradvall stavas interdisciplinaritet. Humaniora ska införlivas i ekonomiutbildningen för att få studenterna att se bort från den omedelbara nyttan och se världen ur andra perspektiv. Som ekonomistudent kan jag inte annat än att hålla med dem. Som tidigare humanist undrar jag om dagens humaniora kan leva upp till förväntningarna.

Det rör onekligen på sig på handelshögskolor runt om i världen. På allt fler förs det diskussioner om vilka ekonomer man vill ha i framtiden och läroplanen vidgas för att inkludera ämnen som inte omedelbart ger en guldstjärna på cv:n. På min egen, Handelshögskolan i Stockholm, har man exempelvis precis fattat beslut om att införa ett humanistiskt spår för bachelorstudenterna, med inspiration från den anglosaxiska liberal arts-traditionen.
Jag tvivlar inte på att ekonomerna mår bra av att vidga sina vyer, men jag delar Bengt Kristensson Ugglas reservation om huruvida dagens humanister är intresserade av den ämnesintegration som nu förbereds: ”Alldeles för ofta har humanister själva isolerat sig, utvecklat en ensidigt teoretisk kunskapskultur och varit rädda för att ‘smutsa ner sina fingrar’.” När jag själv beslöt att komplettera min litteraturvetarbakgrund med en magister i ekonomi var det symptomatiskt nog humanister snarare än ekonomer som var skeptiska till kombinationen. För medan humanister gärna förordar ekonomer att läsa humaniora, gäller rådet sällan omvänt.

I sin värsta avart är nämligen humaniora lika ensidigt inriktad som man utmålar ekonomin för att vara, men vägrar samtidigt att lära av den senare. För när ekonomiutbildningen är som bäst har den faktiskt en del att lära ut när det gäller att förankra pedagogiken i verkligheten och lära för livet snarare än för forskarutbildningen. När handelshögskolorna nu närmar sig humaniora – är humanisterna ens intresserade av att vara med?

Ronja Boije är litteraturvetare och ekonomistudent.