Impuls: Kläder och väskor

En gång studerade jag antropologi och folkloristik och tänkte mig en framtid som kulturvetare. Kanske hade det varit bra för humöret – jag föreställer mig hur Sven-Erik Klinkmann (se recensionen här intill) med ett kluckande skulle ha kastat sig över den finska damtidningen Olivias januarinummer och finkammat Heini Larros reportage ”Tyylin kieli” (Stilens språk) på finska drömmar om finlandssvenskhet. Varje kliché skulle öppna sig som ett nätverk av betydelser; mytologiska och sociologiska diskurser som visar hur finskspråkiga använder finlandssvenskar för att iscensätta sin egen särart i kontrast till oss Andra.

Själv blir jag som vanligt bara illa berörd. Det här är ett inte särskilt påhittigt arbetsprov i damtidningsjournalistikens tristare ända, textreklamen. En mödosamt uppdiktad återvinning av figuren finlandssvenskhet=pengar, en text där varje sakupplysning dessutom motsäger dess grundfigur, men där detta inte spelar någon större roll eftersom texten har sitt orubbliga förlopp. ”Det som betraktas som finlandssvensk stil kännetecknar i själva verket överklassen och den övre medelklassen i södra Helsingfors”, säger en sociolog som intervjuas.
Det vore nästan intressant att veta vem som på riktigt döljer sig bakom den där passiven ”betraktas som” (pidetään) – inte kan det vara någon som har sett hur jag går klädd, åtminstone.

Det sydhelsingforsiska samplet av svenskspråkiga företagare och konsumenter som beskrivs i artikeln ägnar sig åt att sälja och köpa, hänga på sig och av sig just sådana kläder och väskor som rika människor på bägge språken i Finland plägar. Eller rika människor i Stockholm och i London och andra städer med rimlig välfärd.
Naturligtvis har Larros fått också två finlandssvenska ”experter” på kroken. ”Enligt X och Z är finlandssvenskar lika lätta att känna igen som italienare. Stilen är klassisk, säker och djärv (...) Finlandssvenskar klär sig ofta i beige, olivgrönt och brunt”, lyder analysen gjord av en företagare som säljer dyra olivgröna, beige och bruna märkeskläder söder om Bulevarden. Ungefär samma logik som när en sexarbetare hävdar att alla män köper sex, eller när en läkare får intrycket att alla människor är sjuka.
Artikeln utmynnar i ett förvirrat resonemang om att till och med de finlandssvenska småstäderna är annorlunda (”suomenruotsalaiset ovat perillä tyyliasioista”, finlandssvenskar har koll på det här med stil) eftersom man i Jakobstad kan köpa kinesisk take away i grillkiosken.
I själva verket är det här bara ett medelmåttigt prov på den mystiska produktion av ”annanhet” som finska medier med varierande intensitet alltid ägnat sig åt. Ibland känns den harmlös att ta del av, ibland direkt obehaglig. Personligen tycker jag det är olustigt och kränkande att min finlandssvenska identitet ens indirekt kopplas ihop med andra finlandssvenskars pengar och konsumtionsvanor.

Olivia riktar sig till urbana kvinnor kring 30, och kollegan som uppmärksamgjorde mig på artikeln hade köpt tidningen efter att ha läst just den här artikeln över axeln på en medpassagerare i spårvagnen. Kollegan hade känt sig så illa berörd att hon rentav hade upplyst den läsande medpassageraren om att ”vi faktiskt inte alla är såna”. Hon ska ha heder för sitt civilkurage. Vi borde alla kämpa aktivt för att demontera märkesvaru- och inkomstdefinitionen av våra varierande finlandssvenska identiteter.
Skribenten är litteraturredaktör och tf. kulturchef.
Månadsmagasinet Olivia ägs av Bonnier Publications och har en upplaga nästan lika stor som Hbl:s.