Impuls: Nordkoreanska tårar

Min kollega Janne Strang skrev i går om det uppsluppna flabbande som den nordkoreanska diktatorn Kim Jong-ils död gav upphov till i Twitter- och Facebookoffentligheten. Variationer av motivet ”Kim Jong-il tittar på saker” och bilder på hysteriskt gråtande nordkoreaner distribuerades kors och tvärs. Inte många, antar Strang bistert, ställde sig frågan ”vad i helvete för slags mindfuck har de utsatt de här människorna för?”

Bilderna av de gråtande medborgarna kan leda tankarna åt olika håll. Å ena sidan kan man fråga sig vilken uppfattning en tidsresenär från till exempel 1700-talet skulle få av den västerländska civilisationen om den enda information om oss som erbjöds var redigerad enligt lika selektiva principer som den nordkoreanska. Vilken kunskap förmedlar till exempel bilder av gråtande människor som med liv och lust ägnar sig åt underhållningssorg när dignitärer som prinsessan Diana och Michael Jackson dör? Att vår tids stora dyrkade ledare är en gasellögd blondin med diffus yrkesstatus och en läkemedelsmissbrukande underhållningsartist? Och vad skulle tidsresenären tycka om bergen av mjukisdjur och gullekort som brukar utgöra underhållningssorgens rekvisita?

Å andra sidan inser man att nordkoreanerna – isolerade, skräckslagna och av goda skäl misstänksamma både mot varandra och mot omvärlden – faktiskt har mycket att gråta över. Många av dem är också obotligt skadade, psykiskt och fysiskt, av svält under barndomsåren. Många är fortfarande kroniskt hungriga. Svält är en effektiv sorts mindfuck, propaganda en annan.

Den amerikanska journalisten Barbara Demicks bok Nothing to Envy (2010, på svenska Inget att avundas, Natur och kultur 2011) bygger på flera resor som hon gjorde till Nordkorea mellan 2001 och 2008, och på djupintervjuer med sex nordkoreaner som lyckats fly till Kina från Chongjin, en stad i Nordkoreas nordligaste del.

I kapitlet ”Två ölflaskor för ditt dropp” berättar en kvinnlig läkare mycket om ambivalenta nordkoreanska tårar; om hur hon själv grät när Kim Il-Sung dog, och om alla barnpatienterna som grät tills de dog under svälten på 1990-talet.

Hon berättar också om sin far, som reagerade på Kim Il-Sungs död med att hungerstrejka sig till döds. Ömsom lovprisade han i sitt svältdelirium den store ledaren, ömsom rasade han mot honom. Med sina sista krafter ritade han upp ett släktträd över en släkt dottern aldrig tidigare hört talas om, och sade ”Det här är våra släktingar i Kina. De kommer att hjälpa dig”.
I det avslutande kapitlet, som heter ”Väntan”, berättar Demick också att Chongjin har överraskande stora narkotikaproblem på grund av ”ice”, kristalliserat metamfetamin, som tillverkas lokalt. ”Det är både billigt och dämpar aptiten, vilket gör att drogen passar bra in i den nordkoreanska livsstilen”, konstaterar hon.