Pia Ingström: Fördomsfria val och smart strunt

”Ska du ställa mig till svars för att här inte finns nån finlandssvensk?” sade Hannu Marttila när jag pratade med honom efter kandidatpresentationen. Men nej, 2011 var inget stort finlandssvenskt romanår, det fanns inte många tunga titlar att välja mellan. Helfinska listor har setts tidigare (senast 2008) utan att världen gått under.
Årets jury har på det stora hela taget gjort ett snyggt jobb. Deras lista är en hedersbetygelse till den finska läsande tanten, den litterära institutionens ryggrad och stolthet. Hon är som kulturkonsument fördomsfri, mångsidigt intresserad och svår att distrahera från läsandets kärnupplevelse.
Till exempel Laila Hirvisaari (f.d. Hietamies) har under flera decennier meriterat sig som historisk underhållningsförfattare, och jag tar med intresse emot juryns vink om att den senaste romanen kan läsas med andra ögon. Hon har själv i offentligheten bitterligen klagat över kritikens oginhet – må hon nu sola sig i nomineringens glans och bli upptäckt av nya läsare. De läsande tanterna har alltid vetat var de har henne. Kristina Carlson borde ha fått sitt andra Finlandiapris redan för några år sedan för Herra Darwinin puutarhuri, men hennes William N är också en utsökt bekantskap och ingår i ett fint och originellt författarskap.
Rosa Liksom har funnits med länge, det har varit tyst kring hennes författarskap en tid, återseendet ter sig lockande. Eeva-Kaarina Aronen, född 1948, debuterade 2005. Kallorumpu är henne tredje roman och verkar spännande.
Sen har vi som smolken i bägaren den ena av listans två debutanter. I min läsning är Laura Gustafssons Huorasatu inget annat än smart strunt som håller för 50 sidor och sen går ner sig i sin lustighet. Samma problem hade fjolårets debutant Alexandra Salmela med 27 Eli kuolema tekee taiteilijan, och debutantspåret kunde följas längre bak i prisets historia med samma bekymmer – borde man helt avstå från att nominera debutanter? Kanske Jenni Linturis krigsroman i år är motargumentet – vi återkommer.
Katja Kettus Kätilö, också den en krigsroman, är den enda bok jag riktigt saknar bland kandidaterna.
Men varför syns inte den finlandssvenska litteraturen på årets Finlandialistor? När det gäller Finlandia Junior är jag allvarligt bekymrad över juryns läskunnighet, språkkunskaper och smak. På den listan finns helfinsk banal gullighet, taskiga bilder och halvbra poetisk prosa som gott kunde ha fått maka på sig för Annika Luthers ungdomsroman De hemlösas stad, som kombinerar dystopi, ekologisk kunnighet och livsmod på ett ganska enastående sätt. Eller för Minna Lindebergs & Linda Bondestams bögfarbrorsromans Allan och Udo, trots vissa skönhetsfläckar både radikal och klok.
Annars har jag i år hittat mina personliga favoritbitar av finlandssvensk prosa i genrer som är bannlysta från Finlandiasammanhang: i Irmelin Sandman Lilius 7000 år II, biografin över Carl-Gustaf Lilius, finns avsnitt som är svidande bra, liksom i Philip Teirs novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort, för att nämna några subjektiva favoriter.
För oss som inte har pengar att vänta på den här spelmaskinen hur vi än drar i spaken är det lätt att le. Kandidatlistorna är som alltid utmaningar, inte diktat: Läs själva vidare, misstyck, samtyck, läs om!