Impuls: Att segla är nödvändigt

Min vän hade den goda smaken att bjuda mig med på en segeltur på sin segelbåt i somras. Och även om turen inte var lång – knappt tre timmar – lyckades färden i farvattnen utanför Helsingfors övertyga mig om att redan de gamla romarna hade förstått livets innersta väsen korrekt: Navigare necesse est, att segla är nödvändigt.

Nyvalda ordföranden för tonsättarföreningen Korvat auki, rumänskfödda Matei Georghiu, kontaktade mig nyligen för att höra hur jag som representant för media ser på föreningen. Vad är Korvat auki? Är det en relevant förening och har offentlighetsbilden svärtats av något negativt?, undrade han bland annat.

Tja, vad skall man svara? Jag förklarade att hela föreningens väsen har höljts i dunkel för mig. Jag har aldrig blivit klok på vad föreningen vill vara, vem den är riktad till och vad som egentligen berättigar dess existens. När det begav sig hade föreningen en tydlig agenda, att förändra musiklivet i Finland, men trettio år senare har en hel del faktiskt förändrats. Inte vet jag vad föreningens syfte är i dag, men värst av allt är att jag inte är säker på att de själva ens vet.

För mig ter sig ganska många kompositörer som ett märkligt släkte. Vissa visar upp en otroligt slipad offentlighetsbild och talar alltid vackert, andra verkar knappt veta vilken dag det är i dag.

Då och då höjs det röster för hur konsten borde vara mera samhällelig och ta ställning. Det intressanta är att se hur olika konstnärer reagerar på kravet. Medan somliga helt enkelt fortsätter som om ingenting skulle ha hänt vill andra göra sin röst hörd genom att göra mera samhälleligt relevanta konstverk. De skickar ut mastodontiska pressmeddelanden med information om filosofin bakom sin musik. Eller så försöker de bygga broar till det lättillgängliga, populära och konkreta genom att blanda in elgitarrer och trumset, ljudband, videoprojektioner, dans, ord, viskningar, skrik och läten eller hundratals slagverk. Det brukar bli för mycket av allt.

Jag kan ändå inte släppa tanken om att tonsättarcirklarna egentligen borde ruskas om mycket mera för att på riktigt skapa någonting relevant. Alltför ofta känns det som att dagens kompositörer komponerar för varandra och att jag saknar något väsentligt.

Min kollega frågade häromdagen varför hon skall bry sig om samtida konstverk på Kiasma som inte öppnar sig för henne och som inte betyder något för henne.

Tja, vad skall man svara? Jag tror att publiken i dag på ett sätt är alltför snäll, men på ett annat sätt är mera hänsynslös. Ingen vettig människa går längre på konstutställning eller konsert för att man är tvungen – man röstar med fötterna. Men de som kommer tycks alltför ofta nöja sig med vad som helst: alla små idéer och potentiella guldkorn tas emot med tacksamhet.

Leif Segerstam, som producerar symfonier på löpande band, har länge menat att musik inte är det som ljuder utan varför det ljuder som det ljuder när det ljuder. Det är kanske just en sådan här grundläggande frågeställning som jag saknar hos många av dagens tonsättare: varför skriver ni musik?

Å andra sidan är det viktiga nog inte svaren de ger utan vilken kurs de tar på sin musikaliska seglats.

Skribenten är musikredaktör.