I flickrummet / Impuls

”Grottbjörnen i flickrummet. Så präglades vi av Jean M. Auels stenålderssnusk” löd rubriken för en diskussion på Expressens scen på bokmässan i Göteborg, där en grupp kulturpersoner i yngre medelåldern satt och diskuterade sin heta flick- eller pojkrumsläsning av stenåldersflickan Aylas äventyr. Alla läste Auel på 1980-talet, ”åtminstone tjejer och bögar”, säger diskussionsledaren Johan Hilton. I grunden var budskapet reaktionärt, egentligen vill den duktiga Ayla bara gifta sig och få barn, påminner Jenny Högström. Men borde föräldrarna då ha fått som de ville när de försökte förbjuda sina barn att läsa om allt det där som äntligen hände efter sidan 363 när schamanen sagt de förlösande orden och alla fick ha sex med alla? Nej, nej – panelen verkar enig om detta. Sjätte delen, De målade grottornas land, utkom i våras efter en lång paus till glädje för många paleoporrentusiaster. Men en riktig aficionado vågar kanske inte pröva sin tonårsfavorit i vuxenläsningens kalla ljus?
Sen går jag på ett seminarium som handlar om den ”utåtagerande flickan” i ungdomsboken. ”Det finns en superproblematisk aggressivitet som går ut på att skada sig själv och andra”, säger Malin Isaksson när hon talar om sin nya bok Isnätterna. ”Men sen finns det en aggressivitet som handlar mera om energi och att sätta gränser. Flickor som är högljudda, verbalt argsinta och häftigt ifrågasättande, som skrattar lite hysteriskt och sitter med fötterna på bussätet. Dem ska vi inte vara så rädda för.” Pojkar får göra så, därför skall också flickor få, är sensmoralen.
Men de blyga flickorna då, de som hellre umgås med fantasidjur än med jobbiga kompisar, som Pija Lindenbaums underbart återhållsamma bilderbokshjältinna Gittan, eller de lite äldre som sitter tysta och dolska på sitt rum och läser om sex i björngrottan och inte alls vill skratta och ta plats och babbla och uppföra sig som Pippi och Lisbeth Salander?
De har naturligtvis också ett eget seminarium i Göteborg. Där sitter tre blyga barnboksförfattare och upprättar den blyga flickan, ett autobiografiskt tema i sina nya böcker. Ann Carolin Håkans, Emma Adbåge och Maja Hjertzell håller blygt men tappert stånd mot diskussionsledaren Annica Carlsson Bergdahl som upprepade gånger talar om blyghet som motsatsen till social kompetens. Hjertzell morskar upp sig och säger, apropå sina medblygas sätt att beskriva skolvärlden: ”Jag skulle nog snarast bli lite orolig om jag hade ett barn som var populärast i klassen, det verkar vara de som har de största problemen med den sociala kompetensen!” Och Adbåge: ”Kanske vi börjar bli mätta på Idol och folk som ställer sig och visar upp allt så där utan vidare?”
Den som är blyg kan vara tyst och se vad som händer och förstå andra, och är inte nödvändigtvis vare sig rädd eller osäker egentligen, säger Adbåge som tycker att hon ofta blev misstolkad som tyst barn. ”Nu tycker jag att det är min plikt som den vuxna Emma att använda mitt yrke som barnboksförfattare för att försvara den lilla Emma.”
De andra instämmer. Sen freakar diskussionsledaren ut och avslutar seminariet fem minuter i förtid, för att hon inte kan hantera de små tystnaderna som deltagarna låter uppstå i stället för att falla varandra i talet. Jag önskar hon hade låtit dem läsa lite ur sina böcker i stället!