Balsam för författare

”Är det nåt fel på mig som inte delar upprördheten?” skrev en Facebookvän som länkat till Jenny Högströms indignerade kolumn ”Kvinnosynen som Gud glömde” i Helsingborgs Dagblad. Högström rasar över Maria Schottenius intervju i Dagens Nyheter med författaren Linda Boström Knausgård, som i dagarna ger ut novellsamlingen Grand mal (Modernista). Hastigt genererades en lång trasslig tråd med inlägg för, emot och mittemellan.
”Detta är intervjun med en människa, nej förlåt jag menar kvinna, som Schottenius helt tycks definiera utifrån denna kvinnas relation (läs: underordning) till 1) sin kände man, hans böcker, hans skrivande 2) sina barn 3) sin psykiska diagnos,” skriver Högström.
Schottenius intervju är inte ett litterärt samtal utan en ganska typisk rekorderlig damtidningsintervju, som empatiskt kletar på med äppelträd och flätfrisyr och bullbakande barnpassande mormor. Men Högströms höggradiga indignation delar inte heller jag. Grand mal är Linda Boström Knausgårds andra bok efter debuten för tretton år sedan. Mellan böckerna har hon bland annat gjort en radiodokumentär om sin bipolära sjukdom. I hennes makes, den norske författarcelebriteten Karl Ove Knausgårds, autofiktiva roman Min kamp finns en person som heter Linda Boström och är jagets stora kärlek, senare också hustru.

Verklighetens Linda Boström Knausgård har alltså använt sin sjukdomserfarenhet som konstnärligt stoff, också i boken. Hennes position som just Karl Ove Knausgårds partner är också ganska intressant och kunde till och med ha diskuterats mera ingående, eftersom ”hon” på sätt och vis också är hans motiv – ingen idealposition, men att inte låtsas om den skulle vara ganska lustigt. Liv kletar ner text. (Så där som Ted Hughes ohjälpligt livet ut fick vara Sylvia Plaths man och baneman.)
Vi läser alla kontextuellt och blandar liv och verk, ohjälpligt. Jag tycker inte det är någon dödssynd, inte heller hos Maria Schottenius. Utan alltför stor genans bör man kunna diskutera också hur paret Boström-Knausgårds texter förhåller sig till varandra, i fråga om motivval, stil, stämning, språk. Och varför väcker omnämnandet av en barnpassande mormor indignation hos Högström? Nästan så man får intrycket att bullabak med barnbarn är en förnedringssyssla jämförbar med prostitution. Men ok, visst borde Schottenius ha använt mera utrymme på till exempel Linda B K:s arbetstider än på Store K:s.

Högström avslutar sin krönika med att argt fråga om ”Schottenius skrivit om en mans skäggväxt på samma sätt som hon skriver om Linda Boström Knausgårds romantiska fläta?” Kanske inte. Och med dagens fina fototeknik behöver man faktiskt blott sällan slösa textutrymme på att förklara hur objektet ser ut. (Flätan syns bra på bild.)
Om det nu alls kan förbättra den kosmiska genusbalansen i fråga om behåringsbeskrivningar kan jag bidra med en iakttagelse om Store K. När han var nominerad för Nordiska rådets litteraturpris vintern 2010 intervjuade jag honom i Hbl. Intervjun med bild lades ut på nätet och ivrigt klickade jag på den läsarkommentar som strax dök upp. Den löd: ”Hoppas karln får priset så han får råd att köpa hårbalsam, det behöver han.”

Skribenten tycker att Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand mal är väldigt bra, och kommer att skriva ut det med stora bokstäver inom kort.