Spökstaden som vaknade

”This town, is coming like a Ghost Town / All the clubs are being closed down / Bands won’t play no more / Too much fighting on the dancefloor.”

Det är exakt trettio år sedan The Specials numera klassiska låt Ghost Town kom ut, och det finns knappast någon i England som inte kan den utantill. Under de senaste dagarnas upplopp har den gamla two tone-dängan som i tiderna vände sig mot Thatcher fått ny innebörd, och har till och med kallats ”upploppens soundtrack”.

Ghost Town var också en av låtarna jag gick och nynnade på i det regniga Manchester i vintras, chockad av förfallet i staden. Alldeles i centrum, ställvis bara ett kvarter från high end-shoppinggatorna, stod de gamla tegel- och brunstenskvarteren övergivna och nedgångna med förbommade fönster och dörrar.

Knappt hundra meter ifrån pågick konsumtionsfesten. En grotesk illustration, tyckte jag då, över hur de-som-klarar-sig vänt ryggen till samhällets baksida.

Storbritannien har alltid varit ett tydligt klassamhälle, och förklaringen till varför en fredlig demonstration i lördags övergick i sanslösa upplopp över hela landet, söks naturligtvis i arbetslösheten och segregationen. När polisen i Tottenham sköt ihjäl 29-årige Mark Duggan blev det gnistan som antände krutdurken som stått och torkat på bakgatorna i åratal, men som samhället aldrig brytt sig om att ta itu med.
Enligt upploppsteoretiker – och de är många just nu – är det oerhört viktigt att en folksamling som möter ordningsmakten upplever polisen som en legitim utövare av makt. En fredlig demonstrant måste få uppfattningen att polisen är på hans sida, mot dem som beter sig fel. Men om polisen godtyckligt ger sig på hopen, skapas det snabbt en vi mot svinen-identitet, som potentiellt kan spåra ur i vansinneshandlingar med förbittring som bränsle.

På Manchesters bakgator har ordningen och makten alltför ofta och länge gjort sig påmint via batonger, handklovar och stövelsulor. ”Lagens fulla kraft”, för att travestera Cameron.

Från de nedgångna tegelkvarteren kan man höra musiken och sorlet från Arndales köpcentrum. Det ligger knappt hundra meter bort, men för att ta sig dit måste man först passera en klassklyfta som få klarat av att överbrygga.

Jag läste en kommentar där någon tyckte det varit nobelt om plundrarna nöjt sig med att stjäla bröd, mjölk och ägg. Men det är knappast mat de lider brist på (och det engelska köket är verkligen inget att kämpa för). Vad de vill ha är samma sak som de på andra sidan haft redan länge – sin egen konsumtionsfest.

”This town is coming like a ghost town / Why must the youth fight against themselves / Government leaving the youth on the shelf / No job to be found in this country / Can’t go on no more / The people getting angry.”

Skribenten är anglofil och featureproducent vid Hbl.