Fräck lögn om Beckomberga

Under Stockholmssemestern vallfärdade vi till Beckomberga, vår ungdoms oförglömliga arbetsplats. Vi satt i sjukhusparken bland rosorna, gick runt och kikade in genom låsta dörrar till de ödsliga trappuppgångarna fulla av obestämt bråte i de helt eller delvis övergivna byggnaderna – Paviljongen, Klockhuset, Stora Mans, Stora Kvinns – och mindes avdelningarna vi jobbat på och patienter vi vårdat i början av 1980-talet.
Den där gassande julidagen bland rosorna pratade vi om det besynnerliga i att husen stått öde i mer än ett decennium; platsen är så vacker, arkitektoniskt värdefull, tung av historia. Sen promenerade vi ut genom porten mot Spångavägen och insåg att områdets törnrosasömn nu håller på att få ett brått slut. Gaveln till den byggnad som avgränsar området mot norr täcktes av ett reklamlakan med den häpnadsväckande texten ”Idyllen i Beckomberga fortsätter”.

Under sex decennier, från 1935 till 1995, var Beckis hem, helvete och tillflyktsort för tusentals av livet skadskjutna eller nerslitna, utstötta, fel- och rättdiagnostiserade, över- och undermedicinerade, neurologiskt felriggade, behandlingsbara, obotliga, temporärt eller permanent olyckliga. Det erbjöd, särskilt under sina sista decennier, kvalificerat arbete åt folk utan kvalifikationer, mest invandrare som talade bruten eller besynnerlig svenska, och enstaka unga svenskar. Beckis var väldigt mycket, men inte idyll.

Nu ska Riksbyggen göra om de gamla sjukhuslängorna till 350 attraktiva bostadsrättslägenheter. Jag förstår att ett förflutet som Beckombergas kan vara knepigt att förvalta kommersiellt, men ”idyll” är lite väl tjockt. En fräck lögn. Lite re- spekt för historien kan man visa fast man vill sälja!
Egentligen borde de olika bostadsenheterna naturligtvis få namn som påminner om det förflutna. ”Nelly Sachs” efter nobelpristagarinnan som vårdades (och trivdes) där, ”Sigrid Hjertén” efter konstnärinnan som lobotomerades så oskickligt att hon dog, ”Jussi Björling” efter sångarlegenden som lär ha sjungit en och annan aria för sina medpatienter i den vackra paviljongen under någon av sina torkperioder. Eller bara ”Helge”, ”Simon”, ”Siri” och ”Isabella” efter olika mindre celebra patienter som levde, led och njöt sitt eftermiddagskaffe i sjukhusvardagens lukt av kiss, rengöringsmedel och lergigansvett.

När jag för några år sedan skrev om mina Beckombergasomrar i essäboken Inte utan min mamma, letade jag ivrigt efter det som jag trodde skulle vara ett relativt stort tema i den svenska samtidslitteraturen, men hittade nästan ingenting. Anders K. Johanssons vackra fotobok Beckombergalandet (1999) var ett sällsynt undantag.
Eftersom jag misstänker att fastighetsförvaltningsföretaget Riksbyggen inte kommer att nappa på mitt förslag till historisk ärlighet ovan, blev jag glad och intresserad när jag hörde Sara Stridsberg sommarprata i Sveriges P1 häromveckan. Hennes nästa bok skall handla om Beckomberga där hennes far var intagen. Och hur skulle det vara med ett vackert och genomtänkt Beckombergamuseum i paviljongen, för att hedra alla dem som levde, dog och arbetade på området?

FOTNOT:

När texten publicerats fick jag ett vänligt mail av Yrsa Stenius, som 2005 gav ut boken Tills vingen brister: En bok om Jussi Björling. Björling sjöng aldrig för sina medpatienter då han var intagen. "Har träffat många pensionerade sjuksköterskor som vårdade honom där och de berättade samstämmigt att han höll sig helt för sig själv, nedstämd och illa till mods över att bli igenkänd. Däremot sjöng han en hel konsert för patienter och personal på Beckomberga vid jultid 1954. (...). Han sjöng emellertid på andra sjukhus också så man kan inte vara helt säker på att han alls vidkändes att han hade varit patient på Beckomberga", skriver Stenius.