Plock & Fynd: Vem skrev? Vad minns Ulfsson?

Vid Drumsös sydspets, utanför Skojarbergsuddens kolonistugeområde, finns ett litet skär – eller en holme – som man kan vada ut till längs en ås i vattnet vackra sommardagar när vågorna inte slår för höga. På de släta klipporna därute ser man spår av decenniers ungdomliga utflykter, ofta säkert med båt. Generation efter generation har suttit där och druckit lemonad och öl, hånglat och ristat bokstäver, monogram och bilder på hällarna. Vissa har varit skickliga och tålmodiga, andra klumpiga och hafsiga. De flesta ristningar verkar gamla, åstadkomna under större koncentration och lindrigare fylla än vad vår ryckiga samtid tycks kräva.
Ett riktigt konststycke är följande dikt, omsorgsfullt kalligrafiskt utformad av en lugn och målmedveten upphovsman eller -kvinna:

Bölja vid strand, hvar kommer du från
Hvar stod din vagga, berättar det sagan
Säg mig hvad gäller din suck och din klagan?
Bölja vid strand!

Har du i fjärran en älskling, en vän?
Där hvarest solen i hafvet sig sänker.
Är det på honom du längtande tänker?
Bölja vid strand!

Känner någon igen versen? Eller minns någon att den skulle ha vadat, simmat eller rott ut till den lilla holmen i något romantiskt eller rekreativt ärende? Har stället någon plats i det helsingforsiska minnet? (På kartan heter holmen Inre Hatten.)
Den som vet, tror eller spekulerar inspirerat, kan höra av sig till mig per e-post, pia.ingstrom@hbl.fi, eller skriva brev till mig på Hbl, Kulturredaktionen, PB 217, 00101 Helsingfors 10.

Ännu lite sommar kvar
Just så mycket sommar kvar att man hinner glädja sig åt Nya Argus sommarnummer, som har temat ”Favoriter ur världslitteraturen”. Thomas Warburton som skriver om kabuki-teater är äldst, Anna Friman som skriver om Joyce Carol Oates’ Marilyn-roman Blonde är yngst, och mellan dem ryms elva skribenter med varierande smak och förtjusningar, från Ivar Arosenius’ Kattresan (Barbro Enckell-Grimm) och Klas Klättermus (Anders Larsson) till Onkel Toms stuga (Carita Backström) och Patriarkens höst (Clas Zilliacus).
Två av de medverkande har valt att skriva om Bo Carpelan som gick bort i vintras. Prosaisten Nalle Valtiala apostroferar sin poetkollega med dikten Violinen: ”Som strömmen druckits upp av havet / Har violinen suddats ut i etern / Blott klangen lever kvar en tid fram- över / Klockrena toner från ett jordiskt spelverk / Hårfina skälvningar i kosmos natt.”
Birgitta Ulfsson minns sin ungdomsvän Bo och många andra i texten betitlad ”En pubertet som sammanföll med två krig”. Det var en gång i Helsingfors en krets av 15-åringar som blev nyfikna på varandra:
”Vi kallade oss Kollektivet inspirerade av Leningradsymfonikernas första konsert efter vapenstilleståndet 1944. Beethovens och Sjostakovitjs femmor på Kansallisteatteri. Vi ville också vara ett konstnärligt kollektiv. Vi hade ingen aning om att vi en dag skulle sorteras in under begreppet Efterkrigsgenerationen,” skriver Ulfsson med den vackra och auktoritativa skrivstil som Argus haft den goda smaken att återge i faksimil.
Den relativt korta texten är en så tät fyndighet av träffsäker gestaltning och kulturhistoriska kopplingar att jag blir andfådd av att läsa den. Om studiekamraten vid Svenska Teaterns elevskola, Stefan Aspelin, skriver Ulfsson så här – en hel roman i en mening: ”Intelligent och med korta hälsenor var han en främmande fågel på scenskolan och valde ganska snabbt att bli regissör i stället för skådespelare.”

Om tonårsliv på hemmafronten: ”När det blev flyglarm gick vi opp på taket och tittade på bränderna, när de kom närmare gick vi ner i skyddsrummen. Det var alltid lika roligt att överleva.” Och mera i samma stil, läs!
Vilka var de? Ulfsson tar sig friheten att slingra litet innan hon svarar, av svårförklarlig skräck för att leverera kött åt ”likmaskarna” – biografiskrivare och kulturhistoriker? Men så hostar hon upp en rad namn i alla fall, och det är faktiskt intressant och viktigt! Inte för att jag så hemskt skulle längta efter att veta personliga familjära hemligheter om Bo Carpelan, Carl-Fredrik Sandelin, Kristofer Enckell, Staffan Aspelin, Matti Cavén, Ghita Grönblom (senare Barck), Lasse Luther och andra som utgjorde det där nätverket av varandras publik, underhållare, resonörer, inspiratörer, sarkastiska kommentatorer och jäklar på att jitterbugga till Bach. Utan för att de utgör en så uppenbart livaktig del av ekosystemet som har frambragt den finlandssvenska kultur som är litegrann också min, tycker jag. Substantiv – egennamn! – och verb behövs för att adjektiv skall kunna bli köttiga attribut och adverb. (Om Matti Cavéns mamma Ragni Cavén: ”Frustande och saftig lät hon oss komma och ateljédörren stod alltid på glänt och flygellocket var öppet.”)
Ack vad jag önskar att Ulfsson trots allt skulle överväga att öppna sitt minne för lite mera grävande, eget eller någon vettig levnadstecknares. Personliga anekdoter – det hon obetänksamt avfärdar som ”finlandssvenskt skvaller” – är viktiga och intressanta, och hennes egen text visar så tydligt hur de också kan vara kärleksgärningar som bidrar till att hålla verket levande när människan är död. Också det triviala blir med tiden intressant, det självklara blir förvånande, det allra mest vardagliga blir fullt av betydelse för den som vill förstå det som hände eller skrevs för länge sedan.