Plagiat, kopior och original

Att beskylla någon för plagiat är en ganska allvarlig sak. Ordet innebär, noga taget, ett klart uppsåt. Stöld är alltid uppsåtlig, och plagiat är konstnärlig stöld.

Men i bildkonsten är skillnaden mellan plagiat och annat bruk av tidigare bild- eller formidéer hårfin. Att använda metoder, uppslag, idéer som någon annan använt tidigare är inte bara tillåtet, utan i vissa sammanhang rent av nödvändigt.
I konstutbildningen är kopiering på många håll fortfarande en viktig del av undervisningen. Genom att ange att verket är en kopia, skyddar sig kopisten från beskyllningar både för förfalskning och för plagiat. Kopistens mål är teknisk förkovran, förfalskarens ekonomisk vinning.

Plagiatorn däremot strävar till konstnärlig framgång på en annans bekostnad. Hur stora skall likheterna vara mellan verk av olika upphovsmän för att påvisa medveten sådan strävan?

Konstvärlden är, noga taget, full av mer eller mindre omedvetna plagiat. Det ligger i konstens natur att teman, metoder, uppslag hämtas från tidigare konst. Det kan ske i form av klara citat, som pastischer eller parodier, eller som utveckling av en av någon annan påbörjad formlösning. Men det kan också helt enkelt bara höra till saken. Idén om originalitet är ett barn av romantiken; man behöver inte besöka många italienska landsortskyrkor för att möta en uppsjö av målningar som knappast kan betecknas som annat än rena plagiat efter Rafael, Veronese eller Tintoretto. Kringresande målare, exempelvis de som dekorerade våra tidiga kyrkor, var försedda med modellböcker, ut vilka bildidéer friskt lånades. Det hindrar inte att vi kan beundra dem som självständiga konstverk.

Också nutiden har accepterat lån och citat i bildkonsten. I postmodernismen t.ex. var hänvisningar till tidigare uttryckssätt och formlösningar ett flitigt använt stilgrepp. Gränsdragningar är svåra i konsten, och ord som kopia, efterapning och plagiat är inte ovanliga i diskussioner om nya offentliga konstverk. Har man inte andra argument, drar man till med beskyllningar för bristande originalitet.

Så skedde i den debatt, som valet av den norska konstnären A.K. Dolvens förslag till Schjerfbeckmonument för Ekenäs väckte då tävlingsresultaten kungjordes i fjol. Invektiven var otaliga, och till slut beskylldes projektet för att vara en kopia, eftersom det framgick att konstnären använt samma klocktema i ett tidigare verk. Invektivet plagiat dög inte här, då det gällde verk av samma konstnär. Men nämn den konstnär som aldrig använder samma tema två gånger. Schjerfbeck gjorde det i varje fall, och inte bara två utan otaliga gånger. När den i maj avtäckta ostämda klockan nu är där, i en parkmiljö som den nästan förvandlat till en helgedom, har ändå de flesta belackarna tystnat. Ekenäs har fått ett verk, tillägnat Schjerfbeck, som, med en plagierad formulering, kan kallas ett konstverk större än Ekenäs.