Fulsnygg fantasy

I kväll sänder Canal Plus finalavsnittet av HBO:s nya storserie Game of Thrones, filmatiseringen av George R R Martins romansvit Sagan om is och eld.

Mycket talar för att Game of Thrones blir HBO:s nästa stora långkörare, inte minst eftersom första säsongen bara hunnit avverka den inledande boken i serien.

George R R Martin, en veteran i fantasysammanhang, planerar sammanlagt sju romaner. På bilder ser han ut som en tjock liten serienörd av det slag som man brukar se längst bak på antikvariat ibland. Men hos fantasyfolket räknas han som en av de största – Times kallar honom för ”USA:s Tolkien” och placerade honom på sin lista över de hundra mest inflytelserika personerna i världen år 2011.

Game of Thrones har mycket gemensamt med Sopranos. Här har New Jerseys maffiakretsar ersatts med medeltida kungasläkter i Tudor-anda, men med minst lika mycket skit under naglarna och blod på händerna. HBO har gjort flera försök att lansera ”nya Sopranos” under 2000-talet – till de mer kortlivade experimenten hör kostymdramat Rome (tillsammans med BBC), som hade hyfsade tittarsiffror men kostade en förmögenhet, och lades ner efter bara två säsonger. Fjolårets stora lansering var förbudstidsdramat Boardwalk Empire, med Martin Scorsese vid ritbordet. Själv tappade jag intresset redan efter halva säsongen – för mycket miljö, för lite karaktärsutveckling. Game of Thrones har inte det problemet. Än så länge har det varit en serie som blivit större för varje avsnitt.

Precis som Maja Lundgren gjorde i romanen Pompeji för några år sedan lyckas George R R Martin kasta om invanda föreställningar om en viss typ av genrelitteratur. Maja Lundgrens bok beskrev vulkanstaden Pompeji ur ett slags ofiltrerat vuxenperspektiv, visade hur det måste ha varit på riktigt – om man försöker föreställa sig livsvillkoren under en period i historien, utan att behandla ämnet med den typ av tunna handskar som man hittar på historiska arkiv (eller, för den delen, Harlequin-romantik). Lundgren blandade nutid och dåtid, fakta och fiktion, och gjorde Pompeji mer levande än om hon hade haft forskarens objektiva perspektiv eller bästsäljarförfattarens rädsla för att uppröra.

Game of Thrones är ett maktspel där varken tittarna eller rollfigurerna vet vem som kommer att avgå med segern, eller ens vem som är den egentliga huvudpersonen. Till det moderna tv-dramats innovationer hör det långsamma berättartempot och presentationen av gigantiska karaktärsgallerier. Det har blivit något av en kliché att kalla tv-dramat för ”vår tids romaner”, men eftersom Game of Thrones bygger på en romansvit ligger det nära till hands att göra jämförelsen. HBO har också haft den goda smaken att betona realismen framför eskapismen, känslorna framför det visuella skrytbygget. Bortsett från Astrid Lindgren och Narnia är det nog första gången jag varit så här entusiastisk när det gäller fantasy.

Skribenten är kulturchef.