Språkhyfs: Främmand'glad/Sann glädje

Att uppföra sig bättre bland folk än hemma, eller att uppföra sig bättre när man har gäster än annars, är att vara främmand'glad, enligt en bekants svärmor hemma i Helsinge (nuvarande Vanda). Det här torde vara den närmaste svenska motsvarigheten till finskans "vieraskorea", där "korea" har en ogillande ton av pyntad, prålig och falsk.
Men främmand'glädje är inte falsk glädje, utan en chans att verkställa god vilja. Barn ska gärna uppmuntras till främmand'glädje – till att tacka hyfsat också för såna presenter de inte blir störtlyckliga av, och till att inte frimodigt uttrycka sin avsky för mat de inte tycker om utan diskret lämna på tallriken (förutsätter diskretion också av den som serverat maten!). Det kan också vara bra att små barn får åbäka sig för gästerna/värdfolket och ta plats i konversationen inom rimliga gränser, eftersom en främmand'glad person ofta är en som bjuder på sig själv också. (Att propsa på att hela sällskapet ska spela Afrikas stjärna enligt en omnipotent sexårings egna regler är kanske att gå för långt.) Sen när gästerna gått/man är på väg hem, är det fritt fram för "yäk!" och hysteriskt tantrum.
För vuxna gäller samma sak. Man har gäster eller får vara gäst, man tar fram vackra servisen eller rannsakar sitt minne för att hitta andra samtalsämnen än de allra tristaste, eller man försöker åtminstone konversera i stället för att bara tjura. Den finska författaren Anna-Leena Härkönen sammanfattade i sin kokbok Sopan syvin olemus (2000, "Soppans innersta väsen") middagsgästens uppdrag kärnfullt: "Prata!" Man är inte bjuden för att värdfolket vill bli av med ett besvärligt överskott av mat, utan för att de vill ha sällskap, var hennes poäng. "Har du inget vettigt att säga, prata strunt!" lyder hennes råd, fast hon skrev det på finska: "puhu paskaa", vilket på finska kanske är en något mindre försyndelse än att "prata skit".
För blyga personer kan det dock vara svårt att visa den främmand'glädje de uppriktigt känner. Då kan det vara bra om man visar sin uppskattning gentemot värdfolket med – ja vad heter det på svenska? Trevliga saker man har med sig när man kommer, finskans "tuliaiset", från verbet "tulla", att komma, ofta i pluralis, är inte det samma som "förning", vars ursprungsbetydelse är mat man har med sig på kalas. Översättaren Saliven Gustavsson (får man som finlandssvensk en positiv språkupplevelse av en filmtext på bio är det han som står bakom den) lär ha föreslagit ordet "komisar" (kort betonar å-ljud i början), som jag tycker är värt att åtminstone provköra ett varv under sommarens kalas.