Plocka ihop

Narrativitet är ett mänskligt sätt att existera. Slumpmässiga händelser, flyktiga känslor och allehanda småbitar byggs frenetiskt ihop till episoder, anekdoter, berättelser som man kan gjuta teman och betydelser i. Det är ett sätt att fånga det förflutna, att konstruera det till något som kan hågkommas och traderas. Det är inget problem, det är kanske en evolutionär fördel, eller bara en biprodukt av något annat, en funktion vi har, helt enkelt.

Som litteraturkritiker tänker jag nästan varje dag på det här, men omedvetet: man tolkar det man läser, söker koherens och mening, eller konstaterar deras frånvaro. Medveten blev jag när jag promenerade in på utställningen ”Die geretteten Götter aus dem Palast vom Tell Halaf” (De räddade gudarna från Tell Halaf-palatset) på Pergamonmuseet i Berlin.

Här visas, mirakulöst återskapad genom tusentals timmar av kvalificerat vetenskapligt hantverk, den tyske diplomaten och amatörarkeologen Max von Oppenheims samling från utgrävningarna i Tell Halaf vid turkisk-syriska gränsen för hundra år sedan. von Oppenheim fraktade hem en stor del av sina fynd till Berlin och grundade ett museum, som lyckligt- vis väckte stort medieintresse och fotograferades ivrigt.

Efter en bombraid i november 1943 återstod av hans magnifika samling nio lastbilsflak med skärvor. Det som inte bomberna och elden förstört hade spruckit i småbitar under brandkårens vattenkaskader. Eländet deponerades i Pergamonmuseets källare i Östberlin, där det fick ligga orört i fem decennier. Baron von Oppenheim, på sin tid en glad lax och ”babblande egoist”, dog 1947 utan att någonsin återse sin ”sköna Venus”, en ganska anskrämlig gudinnestaty som han varit så förtjust i att beduinerna som hjälpt honom gräva fram henne kallade henne för ”baronens brud”. De experter som gärna skulle ha tagit en titt på gruset och stenblocken fanns i väst.

Men skam den som ger sig. Muren föll, och 1999 inledde ett arkeologteam på fyra personer det gigantiska tredimensionella pusslandet. 27 000 fragment lades ut på 300 stora träpaletter, och så var det bara att börja jämföra med fotona –”hittar nån en kantbit med fjädrar?”, ”kan det här vara ett morrhår?”
Av skärvorna har man nu, under tio år, återuppbyggt 30 massiva basaltfigurer – gudar, gudinnor, fåglar, lejon, skorpioner – från en svunnen gåtfull kultur (neolitisk, arameisk) som vi inte vet just någonting om.

Och där sitter nu baronens brud, massiv och fulvacker, med ett bara lite sprucket småleende som faktiskt, som von Oppenheim påstod, blir mera och mera förtrollande ju längre man tittar på det. Åtminstone är det smittande. Vad hon betydde för dem som skapade henne för 8 000 år sedan kan göra det samma, tänker jag där jag står och ler tillbaka. Men rekonstruktionsarbetet betyder något för oss just nu. Att vi är människor, och det är sånt här vi håller på med.
Utställningen pågår till den 14 augusti på Pergamonmuseet i Berlin.