Sargade sydstatare

Lynyrd Skynyrd har ibland anklagats för att vara ett gäng reaktionära machotölpar, och visst väcker också deras senaste album God & Guns motstridiga känslor. Eller vad sägs om titellåttexten?

"God and guns keep us strong / That's what this country was founded on / We might as well give up and run / If we let 'em take our God and guns."

Trots minimal värdegemenskap har jag alltid sympatiserat med detta södernrockens flaggskepp, som nog också har mer djuplodande grejer än det trista God Bless America-flåset att falla tillbaka på. Det kärleksfulla greppet om traditionalismen och Allman Brothers-arvet har resulterat i en melodistark, kraftfull mix av melankolisk country och bluesigt rockös.

Och det machodoftande patoset balanseras faktiskt ofta av en autentisk värme.

Lynyrd fick sitt genombrott (albumet Second Helping, 1974) genom att i Sweet Home Alabama kommentera Youngs södernkritiska Alabama och Southern Man.

"Well I hope Neil Young will remember / Southern man don't need him 'round anyhow", sjöng Ronnie Van Zant med hes intensitet. Jag älskade låten (innan den blev sönderspelad), men texten irriterade ju. Fast när jag i början av 1990-talet fick tillfälle att fråga killarna själva om saken svarade Gary Rossington med ett flin: "Hey, it was a joke! Neil is our old friend!"

I det skedet hade bandet redan fått ta fler stötar än de flesta. 1977 dog tre medlemmar (bland dem Van Zant) i en flygolycka. Efter det tog det tio år innan man återkom: med yngre brodern Johnny Van Zant som sångare, och med en större ödmjukhet.

Också till nya plattan kan man hitta andra infallsvinklar än titellåttexten. Till exempel den sorgmodiga och smärtsamt vackra countryrysaren Unwrite This Song eller kampsången Still Unbroken.

I bakgrunden spökar då de senaste sorgebuden. Under inspelningarna dog ytterligare två medlemmar, keyboardisten Billy Powell och basisten Ean Evans. Och under senare år har dessutom Allen Collins (körde rattfull), Leon Wilkeson (leverproblem) och Huey Thomasson kastat veven. Sammanlagt åtta döda under gruppens historia, och då får man komma ihåg att Lynyrd alltid fungerat som en familj.

Härdade från tidigare samlade sig killarna också efter de senaste begravningarna, och återvände till studion för att avsluta. "Ain't much left Lord there's so much that's been stolen / But I'm not dead at least not yet / Still alone, still alive, still unbroken."

Dessa i sig simpla rader vinner ett större djup då man vet vad som ligger bakom.

Södern har ett dystert politiskt arv att dras med, men en rik och levande musiktradition. Så blir det lätt fråga om ett slags balansgång. Ett annat av de finaste southerngängen, Drive-By Truckers, har sagt att man i deras hemtrakter oberoende av vilka kandidater som är uppställda i valen "alltid väljer den värsta". Men denna så politiskt radikala grupp i tiderna har också gjort ett hyllningsalbum till – hör och häpna – Lynyrd Skynyrd!

Jag tillåter mig att se också detta som en försonande faktor. Och så länge Lynyrd gör så gripande musik som nu så får de för min del sjunga om vad fan de vill. Ja, så var det sagt då.

Henrik Jansson

kultur@hbl.fi