Ringakta inte djupet i livsglädjen

Teater Som en skådespelare som första gången arbetar på svenska, och på en svenskspråkig teater, har jag stött på en teaterdebatt och ett skriveri som förs framför allt i språkområdets dominerande tidning. Språkmuren mellan den finska och svenskspråkiga teatern går inte mellan olika ämnesområden, åsikterna och synpunkterna är uråldriga – bekanta från hela den tid institutionsteatrarna har täckt vårt teaterfält.
Varför fylla de stora scenerna med musikteater? Varför ösa samhällets pengar på underhållning? Vilka är de samhälleliga förpliktelser som teatrar upprätthållna av systemet bör uppfylla? Och som senaste aktuella fråga: Varför ger den svenskspråkiga huvudscenen, som därtill är en repertoarteater, musikalen Mamma Mia? Teatermakarna, framför allt på institutionsteatrarna, är själva kritiska – det är som sig bör, en kritisk inställning ligger i grunden för allt ambitiöst arbete.
Som teater- och musikmakare från Päijänne-Tavastland, som ligger utanför det svenska språkområdet, ser jag i det här fallet också allt möjligt annat. Allra främst det att Mamma Mia är den sexigaste tänkbara käpp i hjulet på motståndarna till tvångssvenskan! Viljan att vara med och viljan att förstå var det som för ett år sedan drev även mig över den – det måste erkännas – höga språkmuren. En mur jag garanterat inte annars hade gått över. Sedermera har jag med ett leende märkt att flera av mina vänner skickar mig sms på svenska. De har börjat leka med språket!
Och hur är det möjligt att det att en helfinsk skådespelare tagit skuttet över till en svensktalande teatermiljö har väckt så mycket positiv uppmärksamhet i mitt landskap, även från radio och press. Jag har så många gånger svarat på dessa frågor: Hur vågade du? Tvekade du inte alls? Hur har de andra förhållit sig till dig? Bästa representanter för er språkgrupp, ni har i mig fått en utomordentlig förespråkare.
Den bästa förespråkaren är visserligen verket själv. Mamma Mia är ett idealiskt mål för researrangörer. Den lockar också finska och finskspråkiga researrangörer, enskilda teaterbesökare inte heller att förglömma. Vi talar om stora publikmängder, mycket stora ur teaterns perspektiv. Alla åskådare med finska som modersmål som sett Mamma Mia kommer inte tillbaka till Svenska Teatern, men somliga gör det garanterat! Och det finns knappast en endaste teater i Finland just nu som inte ser ett breddat publikunderlag som en positiv sak.
Och slutligen: Mamma Mia är till sin genre en musikal, inte en seriös opera, inte ett musikdrama. Glitter och glans är alltid lätta att använda som tillhyggen då man efterlyser djup. En sak i Mamma Mia är djup och verklig: livsglädjen och fröjden, det glada sinnet. Själv associerar jag berättelsen i Mamma Mia snarare till Shakespeares komedi Mycket väsen för ingenting med sin stora slutscen och finurligt skrivna vändningar, än till månget annat musikteateralster!
Man kan också fundera över varför Oscarbelönade dramaskådespelare som Meryl Streep och Colin Firth spelade med i musikalfilmen Mamma Mia? Deras lönekuvert och arbetskalendrar hade säkert varit fyllda så vi så. Och det är ändå alltid en risk för den dramatiska skådespelarens trovärdighet att göra komedi. Kunde det vara så att bakom all glitter och glans gömmer sig en berättelse om livsglädje som starkt berör många av oss?
Vallu Lukka,
Magister i konstforskning
Skådespelare i musikalen Mamma Mia
Heinola