Varför inte musikteater i kulturens finrum?

Svenska Teatern ”Ska teatern vara samhällets själ eller spegel?” är en lika gammal som aktuell fråga. HBL (17.11) lyfter i ledaren upp dilemmat om hur mycket plats musikteatern ska få ta på stora scenen. Den frågan känns särskilt aktuell eftersom Mamma Mia! kom upp på repertoaren relativt snart efter Kristina från Duvemåla.

Repertoaren på teatern bestäms av teaterchefen som i sin repertoarplanering diskuterar med både styrelsen och personalen. Beslutet om Mamma Mia! fattades uttryckligen av styrelsen. Men det är en missuppfattning att beslutet fattades för att täcka förlusten från 2012. Det var faktiskt så att det långa och enträgna arbetet för att över huvud taget få föreställningen till Finland började för många år sedan.

Svenska Teatern är en både stor och i viss mening liten teater. Uppdraget att presentera en bred repertoar bestående av klassiker, nyskriven dramatik, barnteater och musikteater går inte att på en gång uppfylla på stora scenen. För det behövs även de mindre scenerna. Yrsa Grünes ledare är ett välkommet bidrag till debatten om hur vi här kan hitta en tillfredsställande balans. Inom styrelsen har vi redan tidigare lyft fram till exempel vikten av att ha barnteater på stora scenen, vilket också finns med i teaterchefens repertoarplanering.
Ändå vill jag ta starkt avstånd från den nedlåtande attityd som ledaren andas gentemot musikteatern. Kristina från Duvemåla kan i fråga om dramatik mäta sig med vilken ”talpjäs med djup” som helst, dess musikaliska kvaliteter är obestridliga och ensemblen var av toppklass. Jag kan inte påminna mig någon musikteater i Finland som skulle ha nått samma professionella nivå.

Varför platsar inte musikteatern i kulturens finrum? Varför är opera, med visserligen fin musik, men ofta med tunn handling och torftigt framförande, finkultur? Och varför kan inte dagens populärmusik vara kultur? Både Mozart och Händel var nog i själva verket sin tids popmusiker.

Att Wilhelm Kvist inte har kunnat glädja sig åt Mamma Mia! och Fork är förstås synd för honom. Jag tror ändå mer på de lysande recensionerna i HBL och andra tidningar och framför allt på en talrik publik som berörs till både skratt och tårar (!). Det är nog att visa förakt mot publiken, om man säger att den har fel och om man nedgraderar så professionella framföranden till ”pinsamt banalt” och ”bling bling”.

Svenska Teaterns utbud av ”talpjäser med djup” har varit och ska vara stort. Att publiken inte alltid hittar fram i tillräckligt stora skaror beror nog inte huvudsakligen på marknadsföringen utan snarare på det breda utbud av teater, film, musik och andra konkurrerande upplevelser som finns i vår stad.

Till dem som har förvånat sig över att den finlandssvenska nationalteatern sätter upp en så kommersiell produkt som Mamma Mia! brukar jag svara att Svenska Teatern är den enda scen i Finland som kan göra det på svenska. Alternativet hade varit att publiken i Finland aldrig hade fått se den – det är inte alla förunnat att åka ut i stora världen och uppleva de stora scenerna.

Men visst, det finns fog för att noga se på balansen. Ändå är det är ingen tvekan om att vår finlandssvenska nationalteater inte har gett upp, utan att den också framöver ska ha en mångsidig och professionell repertoar – inklusive musikteater. Jag är stolt över vår teater och glädjer mig åt att så många med finska som modersmål och så många från Sverige har upptäckt att den finns.
Sten Palmgren,
Styrelseordförande
Garantiföreningen för Svenska Teatern rf