Samhällets själ eller spegel
Svenska Teatern ska inte öronmärka stora scenen för musikaler. Pjäser med djup och samhällsengagemang bör beredas plats.
När en institutionsteater ger upp och byter om till "vad publiken vill ha" är det ett tveeggat svärd. Ekonomiska realiteter är en sak. Kultur och möjligheter att öppna dörren till den rikedom som representeras av till exempel Shakespeare och Molière – eller nyskriven dramatisk text med djup – en annan. De går inte alltid att kombinera. Men balansen är viktig.
När det blir en brakförlust trots att salongen fylls, som det var när Svenska Teatern satte upp Kristina från Duvemåla, får talpjäserna stryka på foten på stora scenen för att ge plats åt kommersiella Mamma Mia för att täcka en del av förlusten. Tanken går obevekligen till Sovjetunionens glans och glitter i operasalongerna. Där kunde folket glömma sin misär och gona sig i glansen av kungar och drottningar i strålkastarskenet på en scen.
Tala om verklighetsflykt.
Det betyder inte att det nödvändigtvis handlar om vad en teaterchef eller skådespelarna helst hade valt att ta upp i spelplanen. Men Mamma Mia är ekonomiskt ett säkert kort med uppvärmda Abbalåtar av Benny Andersson och Björn Ulvaeus som ryggrad i en pinsamt banal handling.
Men ska man kritisera kassaframgångar som Mamma Mia om de minskar tidigare års förluster? Som gör det möjligt att återgå till talpjäser och djup?
Det finns inget enkelt eller entydigt svar på den frågan.
Värst är det om det i grunden är så att repertoaren återspeglar ytligheten i hela samhället. Ett samhälle där teatern, som ofta varit ett verktyg för kritiska strömningar, nu knäar fram i ett torftigt blingbling-klimat där underhållning är det enda som gäller.
Eller som HBL:s musikredaktör Wilhelm Kvist skrev i sin krönika med avstamp i Forks framträdande för en tid sedan: "Efter att ha sett Mamma Mia på Svenska Teatern drabbades jag av en likadan känsla, känslan av att det här var det mest innehållslösa som man beskådat på år och dar. Visst, flera av sångarna är välsjungande, och dansnumren i slutet av första och andra akterna ytterst välkoreograferade, men... Vad ville man egentligen säga? Det mest pregnanta är att det är shower som dessa som drar fulla hus i vårt tidevarv, shower där det är tillåtet eller till och med eftersträvansvärt att spela dum, göra bort sig, agera hånfullt eller förnedra publiken." (HBL 5.11)
Det är paradoxalt även om kanske inte särskilt unikt i teaterkonstens historia att det är på de små teatrarnas scener man vågar ta sig an annat än glitter och glamour-drömmarna.
Modiga och intressanta försök till nytänk har gjorts också på Svenska Teatern. Ett av dem var uppsättningen av Shakespeares En midsommarnattsdröm för ett par år sedan. Produktionen gick på engelska och svenska, med teaterns egna skådespelare och brittiska. Men också den var dyr och publikunderlaget höll inte. Ointresset hos publiken kan vara en orsak men kanske inte den enda. Allt oftare spelas pjäser bara en kort tid efter premiären varefter det blir en så lång paus att många hinner glömma bort att pjäsen ännu går.
Det gällde En midsommarnattsdröm. Men inte bara den. Flera produktioner har drabbats av samma öde, också de fina uppsättningar man har gjort på teaterns mindre scener, Nicken och Amos.
Och för att återgå till ekonomin, kan det klena publikunderlaget ha någonting att göra med hur man vinklat marknadsföringen? Sponsrade uppsättningar som Mamma Mia har stor synlighet. Shakespeare kräver mer av teaterns egen marknadsföring.
Det ser ut som om Svenska Teatern valt att gå över där tröskeln är lägst, det vill säga satsa på enbart musikaler på stora scenen. Teatern, med sin underbara och unika förmåga att kunna gestalta en gränslös värld i ett enda rum ska inte bli blind för sin förmåga.
Eller har teatern svepts med i en samhällsvåg där man struntar i att utsätta sig själv för det som är tråkigt eller något som stör ens eget välbefinnande?
Det är oroväckande i en verklighet där inkomstskillnader, brott mot individer och hela folk inte försvinner någonstans. Det är frapperande att man i tider av ekonomisk stagnation, stigande arbetslöshet och politisk korruption dansar i väg på tiljorna utan budskap.
Det handlar inte bara om vad det är man vill säga. Det handlar också om man över huvud taget har någonting att säga.