Fork är och förblir simpel underhållning

Teater Med anledning av Wilhelm Kvists krönika (HBL 5.11) om Forks jubileumsshow X på Alexandersteatern och Yrsa Grünes ledare (HBL 17.11) gällande kulturpolitiskt ansvar hos teatrar känner vi i Fork oss nu nödgade att ta till orda. Då Fork, som en självständig kommersiell sånggrupp, jämförs med de stora musikalproduktionerna på Svenska Teatern och således dras in i en berättigad diskussion om innehåll, ansvar och understöd anser vi att både Kvist och Grüne missförstått något mycket elementärt.

Fork grundade 2003 aktiebolaget Fat Lady Ab för att kunna administrera sin verksamhet. Samtliga medlemmar lämnade sina gamla yrken till förmån för en dröm och i dag är vi sex heltidsanställda. Vi har inte kontrakt med något skivbolag och samarbetar endast sporadiskt med produktionsbolag som skulle dela risken med oss.

Det enda slutliga ansvaret vi bär, är att som kulturentreprenörer få mat på våra familjers bord. Att ha lyckats med detta, inte bara på marknadsekonomiska grunder, utan dessutom under mycket krassa tider, är något vi är mycket stolta över och det är otroligt få förunnat inom kulturbranschen. Vi gör inte våra showspektakel för att vi är nödgade till att göra dem för att hållas vid liv, utan detta är vår syn på den perfekta underhållningen och vi är otroligt stolta över vårt hantverk.

Att både Kvist och Grüne nu jämför vår verksamhet med den på Svenska Teatern verkar obegripligt. Till Grünes försvar bör dock sägas att hon endast citerar Kvists desperata rop efter innehåll. Man kan inte låta bli att misstänka att scenen och formen har spelat Kvist ett spratt. Om vår jubileumsshow satts upp på till exempel Tavastia skulle missförståndet knappast ha skett. Eller?

Man kan med rätta kräva ett kulturpolitiskt ansvar av Svenska Teatern. Detta speciellt som teatern även fått märkbara understöd för sina kassamagnetsmusikaler. till exempel Mamma Mia fick av bara Konstsamfundet 200 000 euro. Fork har inte fått ett enda positivt beslut på sina ansökningar för produktionen av den nu aktuella jubileumsshowen X.

Nämnas bör att vi av Kulturfonden fått ett understöd på 8 000 euro för produktion av en videoupptagning av den färdiga showen. Detta tackar vi för. Men premisserna och rollerna mellan Svenska Teatern och Fork ter sig för oss diametralt olika. Våra produktionskostnader för showen korrelerar exakt med ostskivans tjocklek därhemma.

Med andra ord; jämför oss hellre – ja, till och med gärna – med produktioner som Stomp, Il Divo, Robbie Williams swingproduktion eller Lord of the Dance eller privatfinansierade scener som Rival i Stockholm eller Moulin Rouge i Paris. Vi är och förblir simpel underhållning i lågkonjunkturens höstrusk och det är det ljuset vi vill vara. Och till all tur, inte bara för reskontran på vår allas HBL, verkar det finnas både ett nationellt och internationellt behov av just det.
Anna Asunta
Mia Hafrén
Jonte Ramsten
Kasper Ramström
Gregory Maisse
Linda Lindblad
Anna Storbacka-Eriksson,
Fork

Svar Bästa Fork, tack för ert välformulerade genmäle till den kolumn som jag skrev efter premiären av er tioårsjubileumsshow X (HBL 5.11). Ni har som kommersiella aktörer lyckats utomordentligt väl och ni får gärna vara stolta över ert hantverk och era ostskivors tjocklek.

Premisserna för Svenska teaterns och er verksamhet är mycket riktigt olika, och Svenska teaterns roll är mycket mera problematisk än er. Fork klarar sig som bekant på egna ben och når sin egen publik, medan Svenska teatern, som ni påpekar, åtnjuter diverse bidrag. Orsaken till att Fork nämndes i Yrsa Grünes ledare (HBL 17.11) var att min kolumn tog avstamp i er föreställning.

Vad innehållet beträffar – gamla låtar som ges en ny dräkt – upplever jag inte att showerna, Forks X och Svenskis Mamma Mia, landade särskilt långt ifrån varandra. Tyvärr tror jag inte heller det inverkade på mitt omdöme särskilt mycket att föreställningen ägde rum på gamla Operans scen.
Wilhelm Kvist,
Journalist, HBL