I essensernas landskap

Klockan är lite över sex på morgonen och vi ska flyga luftballong över Provence. Det är en solig morgon i maj och så gott som vindstilla nere på marken. På torget i Forcalquier möter vi ballongteamet som tar oss med till en äng en bit utanför staden. Två stycken ballonger görs klara för flygtur, och först följer vi ivrigt fotograferande med skådespelet hur de lastas av och med hjälp av stora fläktar fylls med luft som hettas upp med en stor gaslåga.

När ballongen efter ungefär en timmes förberedelser är fylld och rest sig från marken är det dags för företaget att klättra i korgen. Just denna i- och urstigning visar sig vara det krångligaste momentet med ballongflygning. Kjol är mindre elegant, däremot rekommenderas jacka, gärna med en tröja under, eftersom det är svalare på de höjder dit vi ska.

Ballongen lyfter omärkligt och odramatiskt, plötsligt är vi bara uppe i luften och marken försvinner snabbt under oss. En bedårande utsikt över Provences landskap öppnar sig, det här är gammal bebyggelse, trakter med en lång historia. Vi svävar över den lilla staden Forcalquier med sina ljusgrå stenhus. Någonstans där nere finns torget som allt sedan medeltiden varje måndag året om fylls med försäljare ända in på sidogatorna. Vi besökte det i går och häpnade över hur livlig kommersen var redan vid lunchtid.

Lavendeltrakter

Vi svävar över fält och ängar i olika nyanser av grönt. Den enda växtlighet som bryter av mot det gröna är ett rött vallmofält. Lavendeln, så karaktäristisk för dessa bygder, har ännu inte börjat blomma. För att få uppleva vykortsvyerna med fält sprakande i allt från lilarosa till lavendelblått ska man besöka Provence från mitten av juni till mitten av juli. Nackdelen med att resa hit under den tiden är hettan och turisthögsäsongen. Fördelen med att vara här i maj är att det är få andra turister i farten. Den som vill ha både lågsäsong och färgprakt rekommenderas att resa hit på hösten.

Men även om lavendeln ännu inte blommar sätter den sin prägel på mycket av det vi ser och upplever. Det här är trakter där växtlighet och örter, förutom i mat och dryck, används inte bara i skönhetsprodukter och dofter utan också i terapeutiskt syfte.

I Forcalquier besökte vi ett litet des­tilleri med över hundraåriga anor som bland annat tillverkar pastis, den lokala anissmakande likören. Den dricks som aperitif utspädd med vatten och påminner då till färgen om ananassaft. Smaken är som utspädd hostmedicin, men den anses stimulera matsmältningen.

Dofter, oljor, smink

I Forcalquier besökte vi också Couvent des Cordeliers, parfymuniversitetet, som verkar i ett gammalt kloster från 1200-talet. Parfymuniversitet utbildar lokala företag i doftlära och utveckling av nya produkter. Miljön var sevärd i sig, men här arrangeras också workshops för allmänheten där man för femtio euro kan få en introduktion i parfymernas värld och för det priset får man sin egen doft med sig hem.

Ett kloster med ännu äldre anor är Salagon från 1100-talet i Mane, en liten by ett tiotal kilometer sydväst om Forcalquier. Stället är med sina fem trädgårdar ett centrum för etnobotanik, läran om förhållandet mellan människa och växter. Här finns bland annat en medeltidsträdgård och en trädgård med medicinalväxter. Det var hett under guideturen bland rabatterna redan i maj. Svalka fanns inne i kyrkobyggnaden, och i utställningslokalerna, där det fanns en permanent utställning om lavendel, och en temporär om återanvändning förr i tiden.

Ytterligare en bit västerut, ungefär en timmes slingrande bilfärd genom skogklädda bergstrakter, ligger byn Simiane-la-Rotonde, liksom så många andra orter i Provence på en bergskulle. Överst finns en fästning som förutom museum är ett centrum för aromterapi. Vi fick en introduktion till de eteriska oljornas värld i allmänhet och lavendelns effekter i synnerhet på flytande amerikanska av Jean-Noël Landel, den enda som talar engelska i centret. Ring därför först om ni inte talar franska, och under högsäsong kan det vara svårt ändå, var budskapet. Det hela gav ett betydligt mer seriöst och övertygande intryck än befarat. Verksamheten med att utvinna dessa oljor och deras tillämpning verkar bygga på beprövad kunskap som också intresserar läkarvetenskapen. Det handlar dock om starka och verksamma saker. Landel höjde ett varningens finger:

– Eteriska oljor är inte att leka med!

Mer på temat skönhet och dofter hittar man på vägen mot flygplatsen, ungefär en timmes bilfärd söder om Forcalquier. I staden Manesque har kosmetikmärket L’Occitane sin fabrik där det varje vardag ordnas gratisguidningar på franska, engelska och tyska. För att vara fråga om förtäckt marknadsföring var det överraskande intressant att få se en sminkfabrik inifrån, även om det av hygienskäl var på behörigt avstånd från produktionslinjerna. Det är däremot ingen plats för billig outletshopping – rabatten på tio procent i presentbutiken kändes snålt tilltagen.

Bonde söker ro

Med ett högt blåsljud sänder piloten upp den väldiga gasflamman i ballongkroppen och vi stiger åter. Hettan från lågan slår in över korgen så att den som står längst in måste böja sig undan. I den sneda morgonsolen kastar den mörkgröna skogen skuggor i landskapet, vägar ritar tunna streck mellan fälten och gårdar ligger glest utspridda. Vid horisonterna reser sig bergen och på avstånd hänger den andra ballongen som en droppe i luften.

Itinéraires paysans, guideturer med lokala bönder på deras marker, är ett sätt att uppleva dessa trakter ur ett mer påtagligt markperspektiv. Vi besökte getostbonden Joël Corbon på hans gård La Pourcine utanför byn Banon, cirka femtio kilometer nordväst om Forcalquier.

I närmare trettio graders hetta följde vi honom ut i markerna, förbi svinen som åt slaggprodukterna av osttillverkningen, över markerna genom gethagen. Vi stannade framför en liten bäck full av grodyngel som man måste ta av sig skorna för att vada över. På andra sidan uppe i skogsbrynet möttes bondens lockrop av plinganden från 48 bjällror när den svart- och brunfläckiga getflocken sprang oss till mötes. Baggarna hade respektingivande horn och tackornas juver var så fulla att det skvätte om dem.

Tillbaka på gården fick vi smaka på getost med olika lagringstid, allt från en salladsost som tar 45 minuter att tillverka, till den lokala specialiteten Banon som lagras två till tre veckor i kastanjelöv. Joël Corbon pratade en engelska med lika stark fransk brytning som nämnda ostsort doftar ammoniak och fähus. Han var tidigare turistchef i Marseille innan han i fyrtioårsåldern återvände till en betydligt lugnare och enklare livsstil på den 2 000 år gamla släktgården för att börja tillverka getost tillsammans med hustrun Brigitte.

– Vi är inte intresserade av massturism och turisternas pengar, vi vill ha en turism med karaktär. Syftet med de här guidningarna är att förmedla vår livsstil och få re­spekt för våra produkter. Vi lever enkelt och ekologiskt, det viktiga är livskvaliteten, inte materiella värden, var budskapet.

Skål för turen!

Vi har nu varit i luften i ungefär en timme, som högst 1,6 kilometer över mark­ytan. En luftballong är ostyrbar och svävar dit vinden för den, och när piloten sett ut lämplig landningsplats meddelar han markteamet detta med radiotelefon. Just denna morgon är det så vindstilla att vi kan precisionslanda direkt på släpvagnsflaket som lämpligt körs fram. Landningen är fullständigt omärklig; passagerarna behöver inte inta landningspositionen med böjda ben och ryggen stödd mot korgväggen som piloten gett instruktioner om på förhand.

Först när piloten öppnat toppen på ballongen så den långsamt segnar ner över oss är det tillåtet att kravla sig ur. Vi hjälps åt med att samla ihop den nästan 300 kilo tunga ballongen och pressa ner den i en förvaringssäck. Äventyret avslutas som traditionen påbjuder i dessa trakter med en Toast des Aéronautes, en skål i ett lokalt mousserande vin, kaffe och croissant samt diplom till alla passagerare för visat mod.