Hamnbusen som städat upp sig

Det går inte att skildra Marseille utan att gå in på dess rykte. Det usla och envisa ryktet som svärtar bilden av denna 2 600 år gamla hamnstad vi Medelhavet, Frankrikes näst största med sina 850 000 invånare. Förstärkt av filmer som French Connection – Lagens våldsamma män från 1971, är bilden ett brottslighetens näste, en maffiastyrd inkörsport för droger till Europa med berusade sjömän, horor och allehanda bus som gör gatorna otrygga. Kort sagt ett ställe man besöker på egen risk.

Jag kan efter ett kort weekendbesök bekräfta att ryktet ter sig överdrivet. Centrala Marseille, med gamla hamnen Vieux-Port och dess närliggande historiska kvarter, verkar inte otryggare än vilken annan europeisk stad som helst i samma storleksklass. Det plingar inga särskilda inre varningsklockor att i folkvimlet på natten vandra hem från någon av uteserveringarna till det närbelägna hotellet. Det mest kriminella som händer är att jag någon gång under vistelsen – gissningsvis i metrons biljettkassa – får ett gammalt, värdelöst norskt mynt i växel.

Slum blev flott

Guiden Brigitte Gavila från stadens turistbyrå intygar att Marseille medvetet jobbat med sitt rykte.

– I stället för att tro på det som skrivs i tidningarna ska man komma hit själv och se, anser hon.

Staden är fortfarande fattig, men arbetslösheten som tidigare var över tjugo procent har nu sjunkit till elva. Vår tur genom Marseilles historiska kvarter startar vid resterna av den gamla grekiska hamnen utanför historiska museet. Vi fortsätter mot de gamla stadsdelarna som blev illa medfarna under andra världskriget. På senare tid har staden börjat locka till sig amerikanska investerare vilket syns i gatubilden – …i ett gathörn finns Starbucks.

Vi ser bland annat stadens äldsta privatägda hus, L’Hotel de Cabre från 1535, men det är när vi går uppför trapporna till den äldsta stadsdelen Le Panier som upplevelsen tänds till liv på riktigt. Vi träder in bland förtjusande trånga gator och branta gränder, ett gytter av slitna husfasader i pastell, fönsterluckor och snirkliga balkongräcken av smidesjärn. Ruffigt men charmigt, inte ens graffitin förtar intrycket. På balkongerna blommar det och på fasaderna hänger tvätten på tork mellan fönstren.

Ett populärt och attraktivt område skulle man tro, men enligt Gavila är det inte särskilt svårt att få bostad i området, och hyrorna är heller inte höga. Hon säger att det finns två problem med att bo i området:

– Det ena är att lägenheterna är så små, det andra att det är svårt att hitta parkering. Därför bor här mest unga människor.

Motverkar segregation

Marseille är en stad med blandad demografi: 45 procent av stadens befolkning har immigrantbakgrund. Vid sidan av den dominerande religionens katoliker finns här stora grupper muslimer och judar. En fjärdedel av befolkningen uppskattas ha nordafrikanskt ursprung, armenier och korsikaner är andra stora grupper.

Enligt Gavila har politikerna medvetet gått in för att undvika ghettobildning – Marseille är en stad där man bor blandat.

– När det var oroligheter i Paris förorter för några år sedan hade vi inga sådana problem här, säger hon.

Vi passerar en gatuloppmarknad på ett litet torg, och går in på gården till Vieille Charité, ett kulturcenter i barockstil, där det är rätt dött denna söndagseftermiddag. Just avsaknaden av kameraförsedda horder slår en som något positivt under besöket i staden.

– Visst finns här turister, men staden är stor. Ni skulle ha varit här förra veckan då ett stort kryssningsfartyg lade till. Gatorna vimlade av kryssningsresenärer, kommenterar Gavila frågan om det alltid är så här lite turister.

Dyr hobby

Vandringen fortsätter ner mot vattnet där vi beundrar stadens största kyrka, katedralen Sainte-Marie-Majeure från slutet av 1800-talet med sin randiga moskéliknande arkitektur. Vi fortsätter österut längs den högt belägna strandgatan tillbaka mot gamla hamnens centrum. Vi har utsikt över hela den smala och djupa viken som viker sig som ett U in i staden. Under oss på stranden pågår ett byggprojekt som ska stå klart år 2013 då Marseille är europeisk kulturhuvudstad.

På andra sidan fortsätter staden bre ut sig och på den högsta punkten, 162 meter över havet, tronar basilikan Notre Dame de la Garde med sin förgyllda staty av Maria och Jesusbarnet som vakar över marseilleborna. Härifrån har man den bästa utsikten över staden och havet med öar. På en av öarna skymtar en av stadens främsta turistattraktioner, fästningen If där greven av Monte Cristo skakar galler i Alexandre Dumas roman.

Ju längre in mot centrum vi kommer desto tätare blir folkmassan, torgstånden och skogen av segelbåtsmaster. I staden finns omkring 10 000 privatägda segelbåtar.

– Marseille är en blåsig stad och folk här är inte hemskt bra på att segla, så i snitt är de ute med sin båt tre dagar om året. Mest sätter de ner stora summor på att underhålla båten, säger Gavila.

Vi passerar rådhuset från 1673 där Finlands flagga överraskande hänger bredvid Trikoloren och EU-fanan. Förklaringen visar sig vara att Marseille och Finland har nästan samma flagga, med den skillnaden att på den marseilleska är korset centrerat.

Bouillabaissens hemstad

Under ett besök i Marseille måste man smaka på bouillabaisse, fisksoppan som kommer härifrån. Vi gör det på en av gamla hamnens många uteserveringar, restaurang Miramar där hovmästare klädda i svartvitt springer omkring mellan borden balanserande på dignande fat med havsläckerheter.

Stället påstås ha en av stadens bästa bouillabaisse, en matig, gyllenbrun sak som serveras i två omgångar. Först äter man enbart det mustiga spadet med en bit rostad baguette i. Därefter serveras samma soppa med lokala fisksorter skurna i stora bitar med benen och skinnet kvar. Det hela är dekorerat med en mussla och överst spretar en krabba vars innandöme inte går att komma åt med de redskap som finns tillhands – funktionen var måhända mest dekorativ.
Att separera ben och fjäll från fiskköttet är en petig och rätt snart också geggig historia, men det är utan tvekan en god soppa.

Klättring med svindel

För den som söker utmaningar har staden alltså mindre motstånd att erbjuda än sitt rykte. För äventyrslystna rekommenderas i stället Les Calanques, ett 500 hektar stort bergsområde tjugo kilometer österut mot Cassis. Från och med september kommer de gråa kalkstensklipporna vid Medelhavets kust att bli Europas första stadsnära nationalpark. Det är ett populärt rekreationsområde, men som vandringsled rätt avancerat.

Vi beger oss ut på en några timmar lång utflykt tillsammans med ett par amatörguider från Marseille Provence Greeters, som nog inte riktigt insett hur bergsovana skandinaverna är som anlitat deras frivilligtjänster. Lokalinvånare som verkar dela genuppsättning med bergsgeten passerar oss raskt med ett artigt bonjour medan vi trevar oss fram betydligt ängsligare. Hettan slår upp från marken i sötvarma pustar och utan vattenflaska, huvudbonad och solkräm hade man gått samma öde till mötes som det gulnade gräset.

Naturen är slående vacker och mäktig: vassa klippor med olivgrön, karg växtlighet mot glittrande, blått hav. Tyvärr finns det inte så mycket ro att njuta av utsikten eftersom man är tvungen att koncentrera sig på varje steg man tar. För den som inte är van att vandra i bergsterräng är Calanques problemlösning på hög nivå: Var placera foten härnäst? Funkar den klippan och stenen som trappsteg, eller är den för hal eller rent av lös? Framför allt gäller det att slå bort tanken på vad som händer om man tappar balansen och kroppen kommer i rullning nerför bergväggen …

Ibland är det omöjligt att ta sig vidare upprätt; då är det bara att krypa fram på alla fyra en bit om det går uppför, eller hasa sig fram på baken om det är neråt man ska. Inget för höjdrädda med andra ord! Träningsvärken i lårmusklerna nästa dag är obeskrivlig. Hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag nog parkerat mig i den trevliga restaurangen i den lilla hamnen vid bergets fot i stället.