Världens bästa skola är världssämst i finska

Språk Läraren Eva Sundgren tar (HBL 8.11) upp ett viktigt ämne, nämligen de bristande kunskaperna i finska hos många av våra ungdomar. Detta är inte närmelsevis ett lika stort problem i Helsingfors som på många andra håll i Svenskfinland, men tydligen ett växande problem även här.

Det är tyvärr både symptomatiskt och beklagligt att Sundgren som lärare inte ägnar ett enda ord åt skolans ansvar i denna fråga. För det är väl inte så att ”världens bästa skola” går helt fri från ansvar när det decennium efter decennium utexamineras unga människor ur vår skola som knappt kan uttrycka en enda begriplig mening på det språk som de studerat i 7–10 år. Tänk er att stora skaror av våra elever skulle passera genom grundskola och gymnasium utan att kunna multiplicera eller dividera.

Jag vågar påstå att det inte finns många andra ämnen där lika svaga inlärningsresultat som i finskan skulle accepteras och där ansvaret för den ineffektiva inlärningen så kritiklöst skulle åläggas föräldrarna.

Visst vilar ett stort ansvar på oss föräldrar och tro mig, vi har ägnat oss åt hård självrannsakan i vår familj när det gick upp för oss hur litet finska som fastnat på våra ungdomar under hundratals finsklektioner. För vår del handlade det inte enbart om en naiv tilltro till skolundervisningen, utan lika mycket om att vi som inflyttade trodde att den enspråkigt svenska tillvaro vi själva levat i inte är möjlig i Helsingfors. Vi trodde att finskan kommer på köpet i den finska omgivningen och i de finskspråkiga hobbyerna.

Detta var en felbedömning som vi korrigerat för våra yngre barns räkning genom att kämpa för att de ska få gå i finskspråkigt dagis och i finskspråkig förskola. Men också detta kräver föräldraengagemang eftersom det verkligen inte är något våra myndigheter jublar över.

För våra äldre barns del gick lågstadiet bra. Tragglandet genom de evighetslånga ordlistorna och den abstrakta grammatiken tärde hårt på heltidsarbetande vuxna, men barnens attityd var positiv och betygen bra. När vi på allvar insåg hur lite som fastnat på våra tonåringar hade attityden förändrats diametralt och den finlandssvenska skammen lagt sig som ett tjockt skynke över deras axlar. Oberoende av att vi jobbat betydligt mer med barnens finska än med något annat skolämne och trots att vi köpt privatlektioner är b-finskan för tillfället det enda framkomliga alternativet.

Av att det finns invandrare som lärt sig finska på några år drar Sundgren slutsatsen att man minsann inte kan skylla på att språket är för svårt. Det finns invandrare som har lätt att lära sig nya språk och det finns invandrare som har svårt för nya språk, men framför allt finns det en stor skillnad mellan invandrarnas språkinlärning och våra ungdomars. Invandraren erbjuds finskundervisning som primärt stöder muntlig kommunikation. Invandraren lär sig från start fullständiga meningar som är relevanta i deras tillvaro.

Våra enspråkiga barn tragglar sig år ut och år in genom ordlistor i en hisnande fart utan att hinna lära sig bygga meningar av dem. Språkinlärning hos ett barn sker naturligt genom härmning, upprepning, upprepning, upprepning och bekräftelse. Varför lär sig inte barnen redan vid skolstarten i åk 1 hela användbara meningar som är relevanta i deras närmiljö, som exempelvis att köpa en spårvagnsbiljett eller gå till kiosken?

Tro mig, jag har bannat mig för att jag själv inte lärde dem detta i tid, men mitt personliga ansvar friar inte skolan från dess misslyckande. Jag ser knappt något spår av min egen skolgång i mina barns skola. Undervisningen har utvecklats enormt, utom i finska där metoderna är desamma och resultaten därefter.

Symptomatiskt för skolans språkinlärning i min barndomsstad Jakobstad är att de enda som på riktigt lär sig tala finska är de som spelar fotboll, trots att antalet finsklektioner i skolan är fler än antalet fotbollsträningar. Är det inte dags att vi också frågar oss varför vi stillatigande accepterar att ”världens bästa skola” erbjuder världens sämsta finskundervisning?

Henrik Lindberg

Förälder, Helsingfors