Allt fler finlandssvenska unga kan finska allt sämre

Språk I tvåspråkighetsdebatten tycks man utgå ifrån att alla finskspråkiga vill lära sig svenska och att alla svenskspråkiga åtminstone i huvudstadsregionen kan finska. De flesta finskspråkiga skolelever studerar svenska på B-nivå, det vill säga som medellång lärokurs. Jag har gått i finsk skola och vikarierat i svenska i finskspråkigt högstadium, gymnasium, yrkesinstitut och yrkeshögskola som ung studerande och vid sidan av mitt egentliga arbete, det vill säga att undervisa i finska.

Studerande som förhöll sig positivt till svenska och behärskade det väl var ovanliga, medan underkända var legio. Det tog man som givet, det var inget konstigt med det, svenska är ju ett minoritetsspråk som inte behövs till exempel i östra eller norra delar av landet.

Hittills har de flesta eleverna i svenskspråkiga skolor studerat finska som A-språk, det vill säga lång lärokurs. Det har varit självklart att finska är ett viktigt språk i Finland och att alla måste kunna klara sig på det. Den heta frågan har varit närmast om tvåspråkiga får tillräckligt stimulerande undervisning, så att deras andra modersmål utvecklas tillräckligt. Så torde det vara i svenska skolor, tack vare modersmålsinriktade lärokurser (mofi).

Under de senaste åren har jag och mina kollegor har lagt märke till ett oroväckande fenomen. Allt fler ungdomar som bott i huvudstadsregionen i hela sitt liv kan finska allt sämre, en del inte alls. Detta handlar alltså inte om invandrare. Jag har förresten träffat flera invandrare som på 1-3 år skaffat sig en häpnadsväckande språkfärdighet i finska, så argumentet att finska vore ett speciellt svårt språk håller inte.

Lärokursen i B-finska inrättades vid vuxenlinjen i Tölö gymnasium för att tillgodose ovannämna elevers behov på gymnasienivå. Problemet är att studierna sker på kvällen efter en eventuellt lång skoldag och att det inte ger hög status bland kompisar att studera B-finska. Dessutom är många studerande mycket negativt inställda till finskan och anstränger sig så lite som möjligt.

Det värsta problemet är att en del har kommit igenom grundskolan och till och med fått ett betyg i finska därifrån fast de i praktiken inte alls kan finska, och därför kan de inte befrias från ämnet finska i gymnasiet. B-lärokursen i gymnasiet är inte en nybörjarkurs, så dessa elever måste skaffa sig grundkunskaper i finska på annat håll. En del anser faktiskt att finska är ett onödigt ämne, för ”man får bättre betjäning på stan om man talar engelska”.

Hur ska det gå för dessa ungdomar i fortsatta studier och arbetslivet? Vad har orsakat detta fenomen? Föräldrarna har ett stort ansvar när det gäller användning av språk och inställning till skolarbete. Har föräldrarna utlokaliserat sitt ansvar till skolan? Har föräldrarna inte koll på sina barn?

Eva Sundgren

Filosofie magister, pedagogie magister, lärare i finska
Helsingfors