"Stadibon" väljer Hagnäs torg

Gnisslet från turistbåtens landgång blandas med glada kinesiska utrop när tre herrar vill fotografera sig tillsammans med den stora skäggiga silversmeden. Någon trampar på min seglarsko som försvinner i ett myller av japanska benpar. De fräsande wokpannorna med mujka, lax och ris blandar sig i kakofonin. För bara en timme sedan njöt vi vårt morgonkaffe med bulle och grismunk till dragspelsmusik på Hagnäs torg. Kontrasten till den jäktade trängseln på Salutorget kunde inte vara större.

– Salutorget är inte vad det varit, säger en av trotjänarna bakom ett av de allt fåtaligare grönsaksstånden.

Nej, det är det inte. Fiskförsäljarna, torgets gamla dragplåster, har försvunnit så när som på två stycken. I Kolerabassängen där motorbåtarna från "Pelinge", Pörtö och Sibbo förr trängdes sida vi sida står Linnea Granqvist från Komsalö ensam med sin båt och säljer rökt fisk och fiskfärsen "som hela stan talar om".

– Visst går affärerna bra när man har monopol. Potisförsäljaren tycks ha försovit sig i dag, säger hon och sneglar på den tomma platsen bredvid.

Salutorget har de senaste trettio åren legat på fem minuters promenadavstånd från min hemdörr. Men de senaste tio åren har jag, liksom tusentals andra äkta "stadibor" styrt stegen mot torget i Hagnäs i stället. Inga måsar, inga Hongkongtillverkade kylskåpsmagneter och Suomitröjor, ingen "äkta lappländsk mat" med curry och ris som huvudingrediens. Och nästan inga turister.

Glatt och avspänt

Här är stämningen avspänd, trots det ilskna knattret från stenborrar och brummande lastbilar på byggplatsen invid.

– Vi talade just om hur glada människorna är här på torget, säger Rauha Aaltonen och Pekka Rousi som läppjar på sitt morgonkaffe.

Rauha har bott en vecka på Grönnäsgatan och är förtjust i sitt nya vardagsrum.

– Det är så mycket lugnare här än på Salutorget, säger Pekka.

– Turisterna verkar inte ha hittat hit ännu – även om jag inte har någonting emot att det finns människor av alla de slag, säger Rauha.

Stånden med grönsaker dignar av tomater, inhemska kantareller, potatis, gurka och lök. På andra sidan har bärförsäljaren lagt fram sina berg av blåbär, svarta vinbär och hallon.

Torget är så stort så minst lika många till kunde få plats.

– Hagnäs är stans bästa torg. Det är det mest torgaktiga torget med riktiga livsmedel och inget turistkrams, säger Jari Holmström som just i dag är den enda som säljer blomplantor.

– De flesta börjar ha slut på sommarblommorna.

Vi dras till kaféet mitt inne tältraden där basisten Ilkka Hanski och dragspeleman Seppo Sarén underhåller torgpubliken med sina smekande toner.

Inte påträngande utan stilfullt i bakgrunden.

– Vi har spelat hela sommaren och räknar med att fortsätta till slutet av augusti.

Lönsamt?

– Ja ... så där, om man står här länge bär det ju sig, säger Hanski.

– Men det är skojigt att få spela här och så får man ju snygg solbränna, konstaterar Sarén.

– Jag bor här i knutarna och här på torget får man höra alla viktiga nyheter – om kompisar som gått bort och sådant. Hur skulle man annars få veta det, frågar sig Hanski.

Mervi Germeroth är försäljarnas Grand Old Lady som inledde sin torgkarriär redan på 50-talet.

– Förr var torget proppfullt av försäljare. Vi hade ett rotationssystem och flyttade fram en plats varje dag så att det blev rättvist. Både försäljarna och kunderna har minskat med åren.

– Stämningen har alltid varit bra här i Hagnäs. Våra kunder kommer från hela Helsingfors, från Drumsö, från Haga ... Många är också svenskspråkiga!

Rädda för Halonen?

Ingen av försäljarna verkar ha brist på kunder. Utanför hallen hittar vi två fiskförsäljare. Den ena säljer färsk fisk, den andra rökt. Men den egentliga fiskförsäljningen förekommer inne i hallen som enligt mångas tycke nästan når upp till Östermalmsditot i Stockholm.

Ost, fisk, kött och bröd trängs på nedre våningen medan vi hittar yllebyxor i läcker rosa och vämjelig beige en våning upp. Där finns också kaféet som reserverat ett bord åt tre prominenta personer. Här har presidenterna Tarja Halonen och Sauli Niinistö, liksom legendariska Tapio Sademies som förr basade över torghandeln, sitt stambord med namnen ingraverade på varsin platta i bordsskivan.

Hur bra affärsidén är kan man fråga sig. Ingen tycks våga sätta sig vid bordet. Halonen bor ju i kvarteret invid och kan dyka upp vilket ögonblick som helst.

Finsk mat?

Det närmar sig lunchtid innan vi flanerat över näset från Hagnäs till Salutorget, men den spirande lilla hungerkänslan förflyktigas snabbt när oset från tio friteringspannor med "äkta finsk mat" når näsborrarna redan vid presidentens slott.

Restaurangtälten, souvenirstånden och handarbetsförsäljarna verkar tränga undan frukt- och grönsakshandlarna för varje år.

En av de asiatiska kockarna öser curry över riset som ska serveras till laxmedaljongerna medan kamraten med bägge händerna sprutar marinad i pannan.

– Vi strävade efter att få olika typs krogar till Salutorget. Nedanför slottet skulle det serveras "äkta lappländskt" och längst västerut skulle vi få en riktig fiskkrog, men tyvärr är de nog alla ganska lika, medger Timo Taulavuori, vd för Partitorget som ansvarar för torg- och hallhandeln i Helsingfors.

– Många lokala anser att det luktar av mujkoset och att Salutorget inte är ett äkta torg mera. Men turisterna vill ha souvenirer, handarbete och smått tilltugg. Konceptet är en följd av utbud och efterfrågan.

– Salutorget har inte så många naturliga lokala kunder som förr. Visserligen handlar en del av Eira-, Skatudds- och Kronohagsborna fortfarande här, men mest utnyttjas torget av turister och kontorsanställda i närheten.

Måsarna populärast

Men turisterna älskar Salutorget. Kommentarerna på turistsajten Tripadvisor är nästan uteslutande positiva.

Turisten från Timbuktu(!) skriver att han besökte torget varje dag under vistelsen i Helsingfors och att han speciellt gillade "Omena Possu" (munk med äppelsylt) och att följa med hur måsarna attackerade pirogätarna.

En brittisk turist prisar kvaliteten på handarbetet och de fördelaktiga priserna och beklagar att hon inte har plats för mera "beautiful artwork of the northern lights".

Resenären från Arizona är lyrisk över kaffet och "pullan", den halstrade strömmingen och jordgubbarna "söta som socker".

De "traditionella finska maträtterna" får många hänförda omnämnanden.

Nästan alla nämner måsarna – i positiv bemärkelse! Kanske dags att sluta hetsa dem med hökar och nät?

Själv har jag full förståelse om den fiskmås jag förra helgen matade med åtta abborrhuvuden på raken kanske någon gång vill ha en köttpirog och glasstrut till efterrätt.

Taulavuori är medveten om att fiskförsäljarna håller på att överge Salutorget.

– En orsak är minskad efterfrågan och vår utarmade fiskkultur. Folk vill helst bara ha norsk lax och snabbköpens färdigt förpackade fisk.

Saluhallen renoveras för tillfället och försäljarna har anvisats platser i Sandvikshallen. Försäljningen har ökat så att många tvekar att återvända.

– Det stämmer. Roslunds köttaffär har gjort stor succé i Sandviken och deras hamburgare har redan blivit en kultgrej. Soppakeittiö, som verkade på några kvadratmeter i Saluhallen har nu två våningar till sitt förfogande. Inget under om de inte vill återvända, säger biträdande stadsdirektör Pekka Sauri.

– Orsaken till framgångarna är att Sandvikshallen finns i ett genuint bostadsområde. De som varit missnöjda är de som närmast sålt åt turisterna, de vill säkert återvända till Saluhallen.

Redan på väg bort från torget särskiljer jag en alldeles speciell doft bland alla kryddor och allt stekos. "Kaffepojkarnas" nygräddade munkgrisar.

Mm... den smälter i munnen, ingen smak av flott, rätt tuggmotstånd och äppelsyltens syrlighet i härlig kontrast mot allt sockret.

Salutorget har fortfarande sina trumfkort.