Sommarteater ska vara på riktigt

ORAVAIS Ett oväntat kraftigt åskoväder har tvingat oss att ta skydd i kafferummet i den gamla kvarnen. Det går visserligen ingen nöd på oss, det finns både nybryggt och hembakat och teatergänget verkar inte drabbas av syndromet generande tystnad i litet utrymme.

– Nej, här tillbringar vi sommaren tillsammans. Vi umgås över generationsgränser på riktigt, inte genom Facebook, ler Anci Holm, amatörskådespelare och PR-ansvarig för Oravais teater.

– Det här är den naturliga samlingsplatsen för oss varje sommar. Den som kommer först sätter på kaffepannan och sedan droppar de and­ra in, en efter en. Vi ses här dagligen under nästan två månaders tid och blir vänner för livet, berättar Roland Engström.

Han är en av scenveteranerna på sommarteatern vid Kyrkboas kvarn i Kimo och ordförande för tea­terföreningen. I sommarens pjäs Lumpänglar spelar han Gunnar Nylund, stallmästaren som fixar allt.

– Rollen kändes väldigt bekant från teatern, skrattar han.

Hembygdsspel och klassiker

För 28:e sommaren i rad redan sätter Oravais Teater upp sommarteater vid Kyrkboas kvarn. Sedan starten 1986 har man varvat lokala historier med klassiker av Brecht, Molière, Strindberg och Ibsen. Mellan kvarnen, storstugan och den lilla dammen har det byggts en vridscen för 375 åskådare, men i övrigt är den gamla mjölnarmiljön välbevarad.

– Vi har en av Finlands vackraste spelplatser som vi värnar om. Jag hade den i tanke när jag skrev manuset till Lumpänglar, säger Annika Åman.

I år blir det alltså urpremiär för Lumpänglar, en lokalhistorisk pjäs om livet på textilfabriken.

I slutet av maj, drygt en månad före urpremiären, samlades hela ensemblen för de första repetitionerna.

– Det handlar om ett trettiotal aktörer, inklusive barn, och ungefär lika många som är sysselsatta med kostym, smink, biljettförsäljning, parkering och andra viktiga uppgifter, berättar Annika Åman.

I juni har teatergänget repat praktiskt taget varje kväll. Inga mygg­svärmar eller regnskurar har stoppat dem.

– Det här är så roligt att man inte vill åka hem på kvällarna, säger Alexandra Mangs.

Hon pendlar 100 kilometer från Vasa till Oravais för att spela sommarteater. Ursprungligen kommer hon från Kaskö, 140 kilometer söder om Oravais, och har inga nära släktband till trakten. Den konkreta kopplingen är att hon studerat scenkonst i Vasa med Annika Åman, och tillsammans driver de numera den fria tea­tergruppen Unga scenkompaniet i Vasa.

– Jag spelar Alma från Härma, en ung kvinna som kommer till bruksorten Kimo för att arbeta i det stora väveriet. I början av pjäsen säger hon att hon kommit hit för att jobba, inte för att skaffa barn, men det går inte riktigt som hon tänkt sig, berättar Alexandra Mangs.

Kvinnor i centrum

Manuset och persongalleriet till Lumpänglar har Annika Åman arbetat med i tre år. Hon är uppvuxen i Oravais, har stått på utomhusscenen i tidigare pjäser och regisserat teaterns tre senaste uppsättningar. Nu står hon för första gången också som pjäsförfattare.

– Få känner till att vi haft en av Finlands största textilindustrier här i Oravais. Det finns massor med statistik över produktionen och berättelser om olika direktörer. Jag har mest intresserat mig för människorna bakom maskinerna, vad de gjorde på fritiden, hur de levde och bodde. En fördel med teater är att vi kan få en känsla av hur det var förr i tiden, förklarar hon.

Pjäsen startar i nutid och förflyttas snabbt bakåt till 1920-talets Oravais.

– Det var en spännande tid i Finlands historia. Textilfabriken i Oravais lockade många människor hit för att söka arbete. Det kom tekniska experter från Tyskland och vävmästare från Sverige. Många arbetare kom från de finska trakterna i Härmä.

På fabriksgolvet var det mest kvinnor som arbetade och hela fabrikssamhället var kvinnodominerat.

– Kvinnorna fick slita hårt. Det var ett tungt och smutsigt jobb med 12 timmars skift varje dag. Samtidigt fick de en möjlighet att tjäna egna pengar och bli självförsörjande, något som bondflickor på den tiden bara kunde drömma om. Det skapade också en viss spänning mellan fabriksanställda och traktens övriga invånare, berättar Annika Åman.

– Det är roligt att vi kan bryta ett mönster inom teatern och spela en pjäs där det räcker till av intressanta roller till våra många skickliga kvinnliga skådespelare, säger Roland Engström.

Ingen skrattfest

Pjäsen innehåller en del gripande och tragiska scener, men publiken ska också få skratta under sin teaterkväll. En stor del av dialogen går på dialekt, något som brukar höja fnissfaktorn hos publiken. Annika Åman är tydlig med att skilja teater från revy.

– Revy är en annan konstform. I pjäsen finns inslag av humor, men vi går inte in för att spela dråpliga scener. Här måste man våga spela riktig teater.

Föreningens största publiksuccé hittills, Min yttersta vilja, drog under somrarna 2008–2009 drygt 9 000 åskådare till Kyrkboas kvarn. Det finns förhoppningar om att Lumpänglar ska locka, sälja ut årets 14 föreställningar och fortsätta nästa sommar.

– Det är krävande att sätta upp en ny pjäs varje år och därför kan det vara bra att köra repriser vissa år, tycker Annika Åman.

Ovädret har dragit förbi för denna gång, men den finländska sommaren har alltid nya regn att bjuda på.

– Publiken är välförberedd med myggmedel och regnkläder och vi spelar så länge de sitter kvar, lovar Anci Holm.

– Om det kommer ett störtregn blir det svårt att höra dialogen och i så fall tar vi ett avbrott. Det har hänt en gång under min tid att vi tvingats avbryta en föreställning, berättar Annika Åman.

– Det är en del av charmen med sommarteater att publiken väntar med att köpa biljetter till sista stund. Huvudsaken är att de kommer, säger Roland Engström.