Här härskar Kungen av Arktis

Ingen rör sig utanför Longyearbyen, Svalbards administrativa centrum, utan skjutkunnig vakt eller eget gevär. En kurs i säkerhet hör till grundutbildningen för de studenter från olika håll i världen som kommer för att studera geologi, miljö eller för att forska vid universitetscentret vid Svalbard, UNIS.

Ole Arve Misund, som leder UNIS, tar oss ner i bottenvåningen till vapenhuset. Några gevär står i sina ställningar.

Skjutvapen i en universitetsbyggnad?

– Det är viktigt att de som kommer hit för att studera och forska lär sig hantera ett gevär. Vi har utbildare från försvaret som i ett par dagar undervisar dem.

Det är den första obligatoriska kursen. För på Svalbard gäller regeln att alla ska kunna ta hand om sig själva.

Det andra livsviktiga är att klä sig rätt. Misund öppnar dörren till nästa rum.

Där står hjälmar, våtdräkter – man förbereder sig för turer till havs – och stövlar i långa rader. Det är sommarutrustningen.

Öga mot öga

Visst är fjorden invid Longyearbyen – Isfjorden – allt oftare isfri också på vintern och i föreläsningssalarna visas övertygande statistik över hur isen förtunnas, glaciärerna likaså.

Men Arktis är fortfarande Arktis, vintern är mörk och hård och stora delar härskar isbjörnen, kungen av Arktis, suveränt över. Isbjörnen är fridlyst sedan 1970-talet och att skjuta ihjäl en björn är tillåtet bara i yttersta nödvärn.

– Vanligen räcker det med att skjuta ett skrämselskott i luften, säger professor Geir Wing Gabrielsen, som leder Norsk Polarinstituts forskning om miljögifter.

Ibland kan det bli nervigt, också för Gabrielsen, som i 32 år tillbringat en tid av året på Svalbard.

– Jag var ute med två studenter när vi överraskades av en isbjörn. Jag sköt ett skott i luften men vid det laget hade de två studenterna segnat ner, stela av skräck vid åsynen av björnen. Så jag fick släpa dem med mig när jag sakta backade från platsen medan björnen stod där och glodde. Efter det tar jag bara en student med mig.

Noaks ark i permafrosten

Utmaningarna har aldrig hindrat människor att hålla sig borta. Äventyret lockade och lockar än.

Men här finns också en unik samling frön från hela världen, ett slags grönt testamente till eftervärlden. I svarta boxar, sida vid sida, ligger frön från Nord- och Sydkorea. På en annan hylla finns frön från Syrien.

Över 780 000 arter har lagrats i permafrosten i frövalvet som öppnades för fem år sedan.

"Domedagsvalvet" eller "Noaks ark" som valvet också kallas har plats för tre miljoner arter.

Den dag vi besöker valvet väntar en ny sändning på att sorteras in.

– Lådorna är förseglade, vi scannar dem vid mottagandet på flygplatsen. Ingen får öppna dem och ta någonting ur dem utom ägaren, säger Ola Westengen, ansvarig för valvet.

Det är frivilligt för länder och organisationer att sända frön till förvaring och för lagringen uppbärs ingen avgift.

Gruvor och Svalsat

Många gruvbolag har sina kontor i Longyearbyen och flera länder har forskningsstationer på Svalbard. Kolförekomsten är fortfarande riklig och Longyearbyen drivs helt och hållet med hjälp av kol. I det ryska Barentsburg, 50 kilometer från Longyearbyen, väntar man på att få öppna en tidigare kolgruva där möjligheterna att bryta kol i dag är helt annorlunda på grund av bättre teknik.

Högt uppe på fjället ligger också SvalSat, världens största civila satellitstation. På grund av läget är möjligheterna att samla in data suveräna och stationen kommunicerar med en annan norsk satellitstation, TrollSat, på Antarktis.

Största delen av ögruppen Svalbards areal, 63 000 är naturreservat eller skyddade områden. Högsta myndighet är Sysselmannen, som övervakar att Svalbardstraktaten efterföljs.

FOTNOT: Artikeln baserar sig på kursen Hot Spot Arktis ordnad av Nordisk Journaliscenter i Århus. Skribenten kunde delta med stöd av bidrag från Svenska Kulturfonden och Helsingfors Journalistförening.