Svenskt och ryskt präglar ceremonin

För den oinvigde kan presidentinstallationen te sig märkvärdig och svårbegriplig, men professor emeritus Matti Klinge säger att varje element i proceduren försvarar sin plats. Ceremonin bygger på traditioner.

Bara det att republikens president Tarja Halonen och den tillträdande presidenten Sauli Niinistö anländer till riksdagen samtidigt har en djupare innebörd, enligt Klinge.

– Symboliskt kan man tänka sig att samtidigheten visar att maktskiftet sker under fredliga former, att det inte har föregåtts av en revolution. Det understryker kontinuitetens roll.

Halonen ska först inspektera hederskompaniet.

– Hederskompanier hör till alla stora ceremonier, som statsbesök. Armén är statlighetens konkreta uttryck. Det sker också i länder där presidenten inte är försvarsmaktens överbefälhavare, säger Klinge.

Maktskiftet sker just i riksdagen för att symbolisera presidentens möte med folket, genom de folkvalda. Talmannen spelar en central roll när proceduren kulminerar och Niinistö avger sin högtidliga försäkran.

– Det är för att talmannen är värd för riksdagen, säger Klinge.

Hela ceremonin har en mycket lång tradition, unik för Finland.

– Det går tillbaka till den svenska tiden då kungen gav sin regentförsäkran inför ständerna. Också kejsaren gav en regentförsäkran. Han var visserligen närvarande bara en gång, i Borgå 1809, men regentförsäkran lästes upp inför ständerna varje gång.

Pompa och ståt ska det vara, och då blir det för Gardets musikkår att spela Björneborgarnas marsch.

Varför inte nationalhymnen?

– Björneborgarnas marsch är finska arméns honnörsmarsch. Man kunde säga att det är vår andra nationalsång. Dessutom kan man inte marschera till Vårt land.
Klinge påpekar att Björneborgarnas marsch också står för kontinuitet, och det är viktigt.

– Marschen är från 1800-talet och orden är Runebergs. Där åberopas äldre historia, Narvas hed och Lützens kullar. Det är en i mina ögon väldigt fin sak att vår statlighet inte baserar sig på revolution. Vi, liksom arvsmonarkierna, hyllar kontinuiteten.

Allmänheten kan följa presidentinstallationen utanför Riksdagshuset och senare utanför Slottet där presidentparen hälsar på folket från balkongen.

Det ligger något kungligt över det?

– Visst, det för vidare gamla fina traditioner som vi behöver och vill ha. Nationen speglar sig i de här ceremonierna, hela statens legitimitet vilar på att det måste finnas en del av staten som inte är vardaglig. Det här är en obruten tradition från svenska tiden. Vi påminns om att Finland inte är en stat som har uppstått i går.

Självfallet ska presidenten i egenskap av utrikespolitisk ledare hälsa på diplomatkåren. På Slottet väntar också statsrådet, de högsta statsorganen och de högsta tjänstemännen.

– Allt går ut på att den lagstiftande makten, alltså riksdagen, och den exe- kutiva makten, alltså tjänstemannakåren, betygar sin lojalitet gentemot den nya chefen.
Presidenten ska skaka hand med dem alla. Det är typiskt finländskt.

– Det är en urgammal tradition. Handtryckning var ganska sällsynt förr och man hälsar inte så i alla länder i dag heller. Det symboliserar att man är bunden till den vars hand man trycker, säger Klinge.

Han anser inte att installationen har några överflödiga element eller att något saknas. Mest iögonenfallande är att det inte ordnas någon gudstjänst.

– Man kunde ha en gudstjänst, det uppfattas som något som upphöjer festligheten, gör den mera solenn. Men det ingår helt enkelt inte i traditionen. Biskopen välsignar inte heller presidenten, i motsats till den engelska monarken.