Sauli Niinistö får besvärlig balansgång

Varje president sätter sin personliga prägel på presidentinstitutionen och varje presidents maktutövning präglas av den tid han eller hon lever i. Det låter självklart, men vilka förändringar det konkret blir när Sauli Niinistö tar över efter Tarja Halonen återstår att se, säger Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet.

– Sauli Niinistö har lett Samlingspartiet och vi vet att han som ordförande inte var någon medlare eller förlikare av den typ konkurrenten Pekka Haavisto var.

Frågan är nu om Niinistös tidigare uppvisade ledarstil passar ihop med den balansgång som förutsätts av honom i den nya presidentrollen. Med de senaste preciseringarna i grundlagen får Niinistö mindre makt än Halonen hade. Presidenten leder utrikespolitiken i samråd med regeringen men uppstår en konflikt mellan parterna avgörs frågan av riksdagen.

– Det finns en obalans mellan den prestigefyllda statusen som folkvalt statsöverhuvud och den underordnade relation presidenten de facto har till regeringen. Läget blir inte bättre om Niinistö mot förmodan försöker ändra på det här.

Problem kan det också bli om Niinistö får för sig att ta ställning i inrikespolitiken.

– Det var en utmaning också för Halonen. Allmänheten förväntar sig att presidenten ska göra sådant som presidenten helt enkelt inte kan göra med de maktbefogenheter som finns kvar.

Ceremoniell ledare inte aktuell

Före 2000 var utrikesministern uttryckligen presidentens minister. Så är det inte längre. Meinander noterar att Niinistö rekryterat flera tjänstemän från Utrikesministeriet till sin stab.

– En del har tolkat det här som ett försök att återerövra en del av det gamla reviret. Orsaken kan vara enklare. Niinistös utrikespolitiska erfarenhet är ännu tunn och han behöver mer handledning än sina föregångare.

Meinander anser att man borde övergå till ett system med en ceremoniell president som riksdagen väljer.

– Det är normal västeuropeisk parlamentarism. Man säger att presidentmakten måste finnas som en motkraft till riksdag och regering och att vi inte är mogna för en ändring, men är vi mindre mogna än Sverige eller Norge?

Den ändring Meinander efterlyser blir knappast verklighet inom en överskådlig framtid.

– Det är en utbredd missuppfattning att presidenten har stort inflytande och presidentvalet är det populäraste politiska valet och därför vågar politikerna inte driva igenom behövliga reformer.

Meinander tror att motviljan mot en renodlat ceremoniell president också handlar om rädsla för Sannfinländarna.

– De vill hålla fast vid presidentmakten. Om de andra partierna går ut med att de vill skala bort all makt av den populära presidentinstitutionen gynnar det Sannfinländarna.

Koivisto lovade inte för mycket

Alla presidenter har haft utmaningar, men Risto Rytis sits under krigsåren var utan tvivel den besvärligaste hittills, menar Meinander. Inte heller J.K. Paasikivis förhandlingar om knytandet av vänskaps-, samarbets- och biståndspakten med Sovjetunionen var lätta.

– För Urho Kekkonen var det enklare. En del av problemen i relationerna med Sovjetunionen var han dessutom själv med om att förstora.

Meinander anser att kritiken mot Mauno Koivisto för hans agerande i de baltiska ländernas självständighetskamp är efterklokhet.

– Han hade inte facit på hand. Svenskarna lovade stödja Baltikum, men hur hade det gått med det stödet om de sovjetiska tankvagnarna hade tagit över? Koivistos inställning var att man inte skulle lova sådant som man inte under alla omständigheter var beredd att hålla.

Meinander jämför Koivistos sits med Sveriges statsminister Per Albin Hanssons.

– Han sa rent ut att vi inte ska räkna med Sveriges militära hjälp och räddade sitt land undan världskriget.