Alla förväntningar kommer inte att infrias

När Sauli Niinistö i dag installeras som Finlands president är ämbetet inte identiskt med Tarja Halonens. Riksdagen har fått mera makt och tallriken vid EU:s mötesbord dukas fram enbart för statsministern.

Presidenten utnämner inte längre kansliråden.

Så långt alltså lagen. Men presidenten väljs fortfarande av folket och i debatterna inför valet hade EU-frågorna och inrikesärenden en framträdande plats. Vissa företrädare för näringslivet är närmast euforiska över presidentbytet. De ser järtecken i skyn för lukrativa öppningar i Asien.

Niinistö kommer säkert att satsa på handelsrelationerna. Men EU och inrikespolitiken ligger inte på hans bord. Han kan ha en personlig åsikt, men eftersom han representerar presidentinstitutionen, är allt han säger ett uttalande av republikens president, inte av personen Sauli Niinistö.

Presidenten förväntas vara en officiell närstående, enligt företrädaren Halonen. Hon förstod aldrig varför, medgav hon. Men egentligen är det logiskt med tanke på att det är folket som väljer. Det kräver mer lyhördhet än förr. Spontana kommentarer pekar i samma riktning, folket vill att presidenten engagerar sig.

Inför valet talade Niinistö mest om en dialog med regeringen i form av mer informella möten, så kallade aftonskolor. Det är inte problemfritt. Vilken juridisk tyngd har sådana möten? Ingen alls, om man ser till rollfördelningen.

Öppen kommunikation är bra. Men det är möjligt att informella möten leder till oklarheter och tolkningar i stället för till klarhet.

Presidentens viktigaste uppgift är att leda utrikespolitiken tillsammans med regeringen. Relationerna till USA och Ryssland, men också Norden och de asiatiska ekonomiska jättarna hör därmed till presidentens revir.

Det tangerar inte bara ekonomi utan också säkerhetsfrågor. Om Finland blir medlem av FN:s säkerhetsråd nästa år är stormaktspolitiken i alla frågor närvarande också på den finländska agendan. Det kan gälla Syrien, Iran och Palestinas självständighet där de fem permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas åsikter går skarpt isär.

Niinistö var inne på det i valdebatterna när han talade om att Finland kan ställas inför svåra beslut.

En annan viktig fråga som inte har preciserats gäller posten som överbefälhavare. Republikens president är enligt gällande lag överbefälhavare men kan överlåta ansvaret på en annan person. Efter kriget uppfattades detta som att presidenten i krigstid överlåter ansvaret åt kommendören för försvarsmakten.

Men det är inte entydigt. Vill man betona parlamentarismen i samma anda som man har genomfört grundlagsändringarna för presidentens befogenheter, är statsministern eller försvarsministern potentiella personer.

Taxellkommittén föreslog en precisering men en sådan har inte gjorts.

Med tanke på den omfattande försvarsreform Finland står inför vore det logiskt att nu ta itu med också den frågan.

Det rådande systemet att republikens president väljs direkt av folket kan uppfattas som att presidenten har ett starkt mandat. Men Niinistös position är inte lika stark som till exempel Urho Kekkonens var, trots att Kekkonen valdes enligt det gamla elektorssystemet.

Presidenten kan fortfarande ändå lägga sin tyngd bakom beslut som anses viktiga.

Det råder knappast något tvivel om att en viljestark person som Niinistö kommer att utnyttja detta.