Allt är inte guld ...

Hunden Andy vädrar i luften, snor runt och sätter fart rakt in i skogen. Har han fått vittring på kantareller, kanske?

– Nej, tyvärr har vi inte lyckats göra svamphund av honom än, men jag har faktiskt en väninna som lärt sin hund att visa var svamparna finns, säger Lena Bergholm som plockar svamp tillsammans med sin syster Malin Dackemo i Noux i Esbo.

Sensommarsolen gassar över nationalparken och de små stigarna är upptrampade av otaliga vandrare. Få av dem vet att här finns fantastiska gömmor med kantareller, men det gör Malin Dackemo som brukar jogga i skogen tillsammans med hunden Andy och samtidigt har spanat in små klungor med gult guld.

– Man får kolla på fuktiga ställen, och helst på platser där inte alla joggare far fram, säger hon.

Men det räcker inte länge förrän besvikelsen blir stor – de andra parkbesökarna har hunnit före och vid Malin Dackemos fina kantarellställen finns bara spår efter en god skörd. Hoppas de hamnat på en god smörgås och ner i en hungrig mage ...

Men i en liten dunge lyses skogen plötsligt upp av en ensam liten kantarellkompis.

Malin Dackemo blir så ivrig att hon kastar sig fram, fastnar med hela stöveln i en gyttjig pöl och trillar. Efter en hel del fniss och ett par hjälpande händer blir den lilla torra kantarellen plockad med största vördnad – det är verkligen som att leta efter guld!

– Vi har för länge sedan märkt att det inte alls är bara skörden som är viktig under en svamptur, säger Lena Bergholm när systrarna sätter sig på en sten och njuter av augusti- solen medan hunden Andy förtjust rullar omkring i mossan.

Systrarna har lärt sig det mesta av sin moster – en riktig svampguru som kan det där med var svamparna växer och vilka man ska akta sig för. Som barn brukade de varje år plocka svamp och bär med henne, och sedan koka sylt och saft av bären. I svampskogen håller de sig ändå till de säkraste alternativen, allra helst kantareller. Men Lena Bergholm, som har studerat biologi, kan inte hålla fingrarna borta från också andra svamparna. En efter en åker de upp i ljuset och inspekteras.

– Det är otroligt hur snabbt man glömmer det man en gång visste, den här måste jag ta reda på, säger hon och lägger den i korgen.

Snart har korgens innehåll delats i två delar: säkra svampar – och de osäkra som ska artbestämmas av Lena.

– De svampar som vi är riktigt hundra på ska bli till sås. Man behöver inte krångla till det med svamp, det räcker att steka dem med schalottenlök i lite smör och grädde så blir det jättegott på smörgås till exempel, säger Malin Dackemo.

Den här gången får hon nog nöja sig med en ganska blygsam smörgås ändå. Svampskörden blev inget vidare men Malin är inte ledsen: naturen är ganska rättvis och ett par liter blåbär får följa med hem från svampskogen – lite som plåster på såren.