Hon är tjejen i första ledet – se filmklipp

Utanför porten till Nylands brigad står känslosamma föräldrar som tar farväl av sina söner. Det är måndag förmiddag och dagen då 728 nya rekryter ska rycka in vid garnisonen i Dragsvik.

I den tryckande värmen väntar vi på Victoria Palmgren, en av de tolv kvinnor som i sommar inleder sin militärutbildning vid brigaden.

Hbl kommer att följa med henne och hennes stugkompisar under deras tjänstgöring för att uppleva hur det är att som kvinna gå med i den mansdominerade militären.

Vid porten står en kille utan skjorta och lutar sig framåt för att få håret klippt. Testarna flyger i vinden när hans kompis drar en elektrisk trimmer i sneda linjer över skallen.

– Det är bättre om de klipper håret innan de kommer in på området, säger kommendörkapten Timo Oksanen som mötte oss.

Han menar att de rakade nakna huvudena inte enbart är en praktikalitet utan också ett tecken på tjänstvillighet. Enligt honom kan ett oklippt hår tyda på att man redan i förväg bestämt sig för att inte stanna. Dagens kontingent visar det sig finnas fjorton som hemförlovas  direkt.

 EN FÖRSTA KOLL. De nya rekryterna välkomnas till Nylands brigad. 

Inte en tår

Men för kvinnorna hänger det inte på håret. Victoria Palmgren kommer gående med de tjocka lockarna svallande, även om hon samlat ihop dem i en hästsvans. En stund senare anländer kompisen Sofia Kuntsi. Det är hennes pojkvän som kört dem båda till brigaden och han behövde få ett avsked.

– Han var inte alltför ivrig över att ta farväl, säger hon.

Båda tjejerna har valt att slopa sminket i dag. Men här finns inga ledsna miner eller tårglansiga ögon.

– Det känns nervöst och pirrigt, men på ett bra sätt, säger Palmgren.

Första gången jag träffar henne är fredagen innan det gäller. Framför mig vid mötesbordet sitter en brunbränd tjej med anilinrosa symmetriska naglar, matchande halsband och förväntansfull blick.

– Jag har inte förstått att det är så snart, säger hon lite nervöst men spricker upp i ett stort leende.

Det som väcker en aning oro är den fysiska utmaningen. Victoria har bunkrat upp med skavsårsplåster och kylgel för musklerna.

– Jag har sportat hela livet, vi får hoppas att det räcker!

REKRYT PALMGREN. Victoria Palmgren har ända sedan högstadiet planerat att göra värnplikten. 

Tanken är att orka med hela 347 dygn, vilket är den längsta beväringstiden.

– Det beror helt på hur det går. Jag har ännu inte funderat på en karriär inom försvarsmakten, men jag vill gärna fortsätta till reservofficersskolan.

Både Palmgren och Kuntsi är intresserade av chefsutbildningen som försvaret erbjuder. Kuntsi har funderat på att fortsätta till försvarshögskolan.

Ett gammalt löfte

Väntan på att inleda militärtjänsten har varit lång för Palmgren och Kuntsi. Ansökan om att få göra värnplikten skickades in redan 2012. Exakt hur det gick till när tjejerna valde att rycka in minns ingendera längre men det var under högstadietiden. De tänkte på saken på var sitt håll.

– För mig har det alltid varit ... inte nu en självklarhet, men en stark känsla, säger Kuntsi.

– När vi började tala om det tillsammans blev viljan bara starkare, säger Palmgren.

– Vi har båda varit intresserade av försvar och historia. Sedan bara bestämde vi oss för att göra det, förklarar Palmgren, även om hon medger att båda har haft tider av tvekan.

Speciellt Victorias mamma var till en början inte helt med på noterna.

– Föräldrarna trodde först att jag skämtade. Det fanns också andra som inte tog mig på allvar. Hur ska en flicka som du klara armén ...

– De skrattade ju åt dig, tillägger Kuntsi.

Båda har militära traditioner i blodet. Sofias pappa har varit i flottan, och Victorias morfar var yrkesmilitär. I gymnasiet gick tjejerna en kurs i säkerhet i Dragsvik och i Syndalen. Där introducerades de till grunderna i självförsvar, signalering och fältfärdigheter – att stå i raka linjer och hälsa på rätt sätt.

Tjejstugan

Innanför porten vid garnisonen i Dragsvik ställs de nya rekryterna på rad för att vänta på att bli bokförda och ordnas in i rätt enhet. Den första lektionen i krigföring är att stå stilla och vänta, utan att veta varför. Ingen av de nya killarna verkar bry sig om de två tjejerna som ser lugnast ut av alla.

Precis som resten av kvinnorna vid Nylands brigad gör Palmgren sin grundperiod i Amfibieskolan. De kommer inte att få någon form av specialbehandling, förutom att de har en egen toalett och dusch, och egna bastutider. Under lägren bor de tillsammans med killarna.

Stuga Horsbäck är flickornas hem under grundperioden som varar i åtta veckor. Rummet luktar gummi och rengöringsmedel, och är tomt sånär som på gråblåa slitna metallsängar, skumgummimadrasser, pallar och skåp. Ensamma pennor ligger på var sin brits, och har sällskap av radergummin som placerats strategiskt på varje pall.

Victoria som än så länge är ensam i stugan tar ett djupt andetag och studerar den nya blanketten hon fått.

– Längd, vikt, hobbyer, var jag bor ... hetu, vad är det?

Blicken flackar över pappret och hon försöker samtidigt få loss plasten kring det nya radergummit.

– Jag har inga naglar, jag får inte upp det här!

De slipades ner och nagellacket togs bort före avfärden hemifrån.

Plötsligt lyser Palmgren upp.

– Där på andra sidan står det Kuntsi!

En liten lapp fastklistrad på sängkanten avslöjar var bästisen kommer att sova.

Snart börjar fler tjejer anlända och tar itu med samma uppgift. Rekryt Helena Backman kämpar med att veta vad hon ska skriva var.

– De får skrika åt mig om jag har gjort fel!

Ett kollektivt skratt bryter ut och stämningen lättar. De flesta av tjejerna har, precis som Palmgren och Kuntsi, inte kommit till Dragsvik ensamma.

– Vem av er känner varandra sedan förr, frågar rekryt Emmie Sumelius.

Flera armar pekar kors och tvärs.

– Så jag är den enda som inte känner någon, konstaterar Sumelius.

– Vi lär nog lära känna varandra, säger Helena Backman.

Victoria Palmgren har ordnat in sina personliga saker i skåpet – underbyxor, strumpor, bh:ar. Försvarsmakten erbjuder inte kläder som är gjorda för kvinnor, utan i stället får de ett tillägg på 0,50 euro på dagtraktamentet.

– Det första testet – låsa skåpet, suckar Palmgren efter att hon krånglat med att få igen dörren.

ORDNING. De nya rekryterna inledde tjänstgöringen med att samla ihop sin normala utrustning. Under veckan tilldelades de också en stridsutrustning. 

Årets modefärg: grönt

Den första riktiga utmaningen inleds när beväringarna får sin grundutrustning som de ska bära tillbaka till kasernen.

– Håll ryggsäcken så här, så ryms allt in. Den här säcken kommer ni att ha i det civila. Ta väl hand om den, säger en man som jobbar i depån barskt.

Två par byxor, fem T-tröjor, strumpor, dubbla knäskydd, polotröjor ... Allt är hopsnört i prydliga buntar. En jacka. Civilväskan. Två par marschkängor, tofflor. Rekryterna nynnar i takt till en låt av Christina Aguilera och Pitbull som skrålar ur en gammal radio, och knuffar in sakerna i den stora ryggsäcken.

På gårdsplan kämpar både tjejerna och killarna med att häva upp väskan och hållas upprätt. När alla fått sin utrustning bär det av tillbaka till stugorna i två orediga led.

– Jag trodde inte jag skulle få upp ryggsäcken, men det gick, säger Palmgren och kränger av sig väskan när hon kommit fram.

Hon packar upp allt på sängen och torkar svetten ur nacken.

– Klä om er och sätt upp håret, hojtar undersergeant Lotta Toivonen som är ansvarig för stuga Horsbäck.

Kängorna är jobbiga att snöra, och allt förutom byxorna sitter illa. Palmgren har laddat upp med hårband och hårnålar, och har koll på hur man får den perfekt hållbara knuten i nacken. Till sist drar hon fram en flaska hårsprej ur väskan.

NACKKNUT. Enligt militärens regler ska håret hållas i en låg knut i nacken. Victoria och Sofia har bunkrat upp med hårsnålar och sprej för att få den att hållas på plats.

– Det här är min nya bästa vän, säger hon och sprutar ett moln lack över håret.

I slutet av veckan försöker jag få tag på Victoria för att fråga hur hon har det. Hon har förvarnat mig att hon inte har mycket kvällspermission eller möjlighet att använda telefonen. På torsdag kväll kommer svaret per sms: ”Har varit mycket att lära sig, men det har hittills gått bra!”