"Jag vill bara kunna leva som alla andra"

Ett halvt år efter att Patrik Lundberg tagit studenten sitter han i badkaret med ett rakblad mot sin ena handled.

Frustrationen över att inte få uppfattas som svensk trots ett helt liv i Sverige, att ständigt tvingas lyssna till plumpa skämt om kineser med sneda ögon, att tvingas övertyga folk, jo, jag kommer faktiskt från Sölvesborg, höll till slut på att ta kål på Patrik Lundberg.

Men han kliver upp ur badkaret och väljer att leva vidare.

Varför vet han egentligen inte.

Som barn och som tonåring gjorde Patrik Lundberg allt för att passa in. Överpresterade i skolan, valdes in i olika elevråd, utsågs till skolans roligaste elev. Och drog skämt om asiater, adopterad från Korea som han var. 

Allt för att dölja sitt eget illamående och sina svagheter.

I hela sitt liv har han fått ta emot gliringar för sitt utseende, tigit och tagit emot.

I dag tiger han inte längre. Men att tvingas bita ifrån är ingenting han själv önskat.

– Egentligen vill jag bara kunna sitta hemma i soffan och titta på Vinterstudion och hålla tyst. Mitt mål i livet är bara att kunna leva som alla andra. Men jag kan inte det, eftersom det finns en strukturell rasism som slår mot människor som jag. Jag kan inte acceptera att jag går på stan och någon säger: se en kines, eller tjing-tjong, liksom. Jag kan inte leva med det. Jag måste göra något.

Hittade sin familj

Och Patrik Lundberg har gjort. För drygt fem år sedan bröt han upp från Sverige och bodde några månader i Korea för att studera och leta reda på sin biologiska familj.

Efter det skrev han boken Gul utanpå, som precis har kommit ut i bokhandlarna. Det är en ärlig och utlämnande bok om Patrik Lundberg själv, om hans livslånga kamp mot rasismen och hans vånda kring vem han egentligen är.

Det är mycket känslor i boken, inte minst när han efter 25 års väntan får träffa sina biologiska släktingar, ett möte som var stort för honom, men kanske ännu större för släktingarna.

– Känslan som slog mig när jag träffade dem var att det betyder mycket mer för dem än för mig, av den enkla anledningen att de kommer ihåg när de gav bort mig, medan jag bara var tio månader gammal. För dem var det ett enormt trauma.

Känd för Kinagodiset

Redan innan Patrik Lundberg gav ut sin bok hade han blivit lite av en kändis både i Sverige och Finland. Inte minst för att han utpekades som den som fick Fazer att byta ut logon på sitt Kinagodis, en bild på ett brett leende ansikte med sneda ögon och rishatt, en nidbild på en östasiat.

Det var efter en kolumn som Patrik Lundberg skrev i Helsingborgs dagblad, där han i dag jobbar som journalist, som debatten sköt fart. Och snart hade Fazer bytt ut logon mot en ny.

Men det var något Patrik Lundberg aldrig krävde. Vad han däremot skrev i kolumnen var att förnedringen hemsöker honom överallt och att den enda rasismen som tycks gå obemärkt förbi är den som riktas mot asiater. Han tog bara Fazers Kinagodis som exempel. Utan att ställa krav på Fazer.

– Nej, det var ingen fråga jag drev. Jag skrev en krönika om hur jag som asiat blev bemött i Sverige. Så tog jag den där bilden som ett exempel och menade att det kanske inte hade kunnat finnas godis med en nidbild av en jude, muslim eller mörkhyad. Sedan var det andra som drev frågan.

Patrik Lundberg berättar att många ändå kopplade frågan till honom. En del blev arga och frågade varför han bryr sig om en godispåse.

– Mitt svar är jag att jag inte bryr mig. Jag blir så provocerad och förbannad på att den fråga som jag egentligen ville driva togs ifrån mig. Den fråga som jag vill starta en diskussion kring var hur asiater blir bemötta i Sverige och inte något finskt godis. Till slut blev det en diskussion där massa vita svenska debatterade huruvida den här godispåsen var rasistisk eller inte. Det var absolut inte det jag ville uppnå.

Lättare slå mot asiater

Patrik Lundberg menar inte att rasismen mot asiater är mera utbredd än annan rasism.

– Däremot tror jag att asiater anses vara lovligt byte eftersom det som anses vara rasistiskt mot till exempel mörkhyade, muslimer eller judar inte anses vara rasistiskt mot asiater.

Han pekar också på det faktum att många östasiater följer konfucianismen, att de därför tänker i hierarkier och att det hör till att inte visa sig svag och att tappa masken. Dessutom saknar östasiaterna en organisation i Sverige och kända talespersoner.

Tills nu kanske. Har inte du blivit en talesperson?

– Jag har kanske har blivit det, men det har aldrig varit mitt mål.

Boken har ändå lett till att många asiater kontaktat honom och tackat för att han skrivit den. Men de vill fortfarande helst hållas i bakgrunden.

– Ja, de rättar sig i ledet. För mig är det en omöjlighet.

Hemma, men inte hemma

Gul Utanpå är brännande aktuell inte bara för att den lyfter fram problemen med att vara adopterad, utan minst lika mycket för att den så tydligt visar hur svårt det är för en del svenskar att definiera en person med annan hudfärg som svensk.

Ett talande exempel var när Expressen i höstas släppte sitt videoklipp på de metallrörsviftande Sverigedemokraterna där man får se partiets toppolitiker Erik Almqvist gå åt komikern Soran Ismail med budskapet att han inte får kalla sig svensk, trots att han vuxit upp i Sverige och har svenskt pass.

Patrik Lundberg känner igen sig, och känslan av att man som han säger inte ska få känna sig hemma ens när man är hemma.

– Det är många som anser då att man måste vara vit för att vara svensk, säger han och ger Hbl ett talande exempel.

– Om du och jag gick på stan tillsammans så är det nog fler som skulle tro att du är svensk än jag, när det är tvärtom. Det är just det som är skillnaden, många tolkar in svenskhet som vithet.

Patrik Lundberg har många bekanta från Svenskfinland och Åland och säger också att han ser vissa likheter mellan hans egen och finlandssvenskarnas situation.

– Jag har ju finlandssvenska kompisar som inte kan känna sig hemma ens i sitt eget land.

"Framtiden är bakom mig"

Patrik Lundberg har i dag ingen aktiv kontakt med sin biologiska familj i Sydkorea. Men det kan bli aktuellt med en ny resa till Sydkorea i framtiden. Han har också förlikats med sitt riktiga namn Patrik Jong Dae Lundberg.

Och ett är säkert. När han hittade sina biologiska föräldrar var hans mål i livet uppfyllt. Det är orsaken till att han avslutar sin bok med de ödesmättade orden "min framtid är bakom mig".

– Så kan jag känna fortfarande i dag. När jag började den här resan att söka mina rötter blev det mitt mål i livet. Det var det enda som spelade någon roll. När jag blev klar med allt och verkligen hade hittat hem, och med hem menar jag Korea, Sölvesborg och Malmö, eller hittat mig själv, kände jag att mitt mål var uppfyllt.

Frågan som Patrik Lundberg ställde sig och fortfarande ställer är: vad ska jag göra nu?

– Ska jag kanske försöka tjäna lite mera pengar, eller köpa en lägenhet, eller ett hus, eller skriva fler böcker, eller gifta mig med Krista Siegfrieds? Jag vet inte, säger Patrik Lundberg och river av ett skratt.

Det här med Siegfrids förklaras med att Lundberg bevakar Melodifestivalen för Helsingborgs dagblad, så han känner väl till det österbottniska bidraget.

Men med facit i hand, om du hade haft möjligheten att välja när du adopterades, skulle du ha valt att stanna i Korea eller att bli adopterad?

– Det är ganska enkelt. Det är bara att fråga vilket barn som helst, vill du stanna med dina föräldrar eller vill du åka till andra sidan jordklotet till någon du inte känner?