Berättelsens återkomst

Lundberg tar emot oss i sitt hem i Borgå, en höghuslägenhet på sjätte våningen, sparsmakat inredd, bokhyllor fulla av antropologi, fågelböcker och klassiker. Hon har rest hela livet, kryssat mellan Afrika, Kökar och grottor i Frankrike. Fågelskådat i Sibirien, utforskat klippkonst i Pyréneerna.

Men på sistone har nöjet av resorna minskat, säger hon. Delvis på grund av säkerhetsåtgärderna på flygfälten.

– När man inträder på en flygplats blir man potentiell terrorist. Jag frågar mig när äldre nordiska kvinnor varit indragna i terrorism. Svaret är aldrig, och självfallet borde man inte trakassera oss.

Lundberg debuterade tidigt. Hennes första diktsamling kom ut på Söderströms när hon var femton. Hon beskriver sitt femtonåriga jag som en ”desperat blyg och osäker” debutant, men samtidigt hade hon planerat bli författare redan länge.

– Du vet hur gamla unga människor kan vara? Jag var fjorton år och såg mig om och tänkte att nu har jag skrivit halva mitt liv, för jag började när jag var sju. Samtidigt hade Söderströms gett ut en hemskt dålig diktsamling – tänkte jag då, i ungdomligt övermod. Så jag sökte upp adressen i telefonkatalogen och skickade in mina dikter och blev antagen. Ett lysande exempel på nybörjartur, säger hon.

I höst, femtio år senare, kommer romanen Is, som har beröringspunkter med hela hennes produktion: den åländska geografin, sjöfarten, det episka berättandet, den stora världen utanför.

Det är också en historia som hon burit på länge – i sextio år har hon tänkt på den.

– Det här är ett ämne där mycket tid måste gå. Böcker anmäler sig och man kan inte tvinga fram dem, säger hon.

Lundberg skrev om sin pappa redan i den finlandianominerade romanen Marsipansoldaten 2001. I slutet av boken möter vi en ung teologistuderande som förälskar sig i en flicka från socknen. Samma student ska senare bli präst på Kökar, och där befinner vi oss i den nya romanen. Även om namnet Kökar har blivit ”Örarna”, en fiktiv plats.

– Det är sant att min far var kyrkoherde på Kökar och att han dog när jag var ett och ett halvt år gammal. Och att Örarna är Kökar. Liksom i Marsipansoldaten väljer jag andra namn för att signalera att det här är fiktion. Det är ju också en tid som står utanför mitt minne.

Ulla-Lena Lundberg har inga egna minnen av sin pappa. När hon var två flyttade hon med syster och mamma från Åland till fastlandet, först Esbo och sedan Pargas.

– Det fanns olika versioner i svang om min fars död när jag växte upp. Varje berättelse har många versioner. Min tes är att i fiktionen når man nånting som man inte kommer åt med dokumentära metoder. Färg och klang. Man kommer åt en känslomässig atmosfär. Det finns inget rätt och fel, inga fakta man kan komma i klammeri med, säger hon.

Lundbergs väg in i skrivandet gick delvis via radio. På sextiotalet kunde man ännu till nöds försörja sig på att skriva radiodramatik.

– Det var min huvudsakliga inkomstkälla, tillsammans med något stipendium. Av nån anledning blev Lisbeth Landefort på radion väldigt entusiasmerad av några texter som vunnit pris i radion, och föreslog att jag skulle skriva radiodramatik. Det var inte ett så stort företag då, utan man började bara – och då skrev jag en pjäs som heter Noll, som blev en stor framgång och deltog i Prix Italia. Sen skrev jag fem radiopjäser under sex år. Hörspelet När barometern stod på Karl Öberg var faktiskt ett slags förstudie till sjötrilogin.

Hur var den finlandssvenska litteraturvärlden när du debuterade? Du var en ung kvinnlig poet bland en massa äldre män?

– Jag tyckte att det var väldigt trevligt. Nu är ju den manliga dominansen borta sedan länge. Det är intressant att författaryrket har blivit som läkar- och läraryrket, att det förlorar i status ju mer det tas över av kvinnor. Jag lägger ingen värdering i det, men man ser ju att det har hänt. Jag kommer med rörelse ihåg de här första åren. Folk var oerhört vänliga. Och när man sedan var med på någon uppläsning så var det ofta med stora författare som man själv vuxit upp med. Som femtonåring hade jag läst mycket finlandssvensk litteratur.

Ulla-Lena Lundberg började också tidigt resa. Skrivandet flyter rakt in i resandet, och som läsare får man intrycket att det är omöjligt att separera de två bitarna av livet.

– Min åländska släkt var väldigt rörlig. Deras geografi bestod av kuster. När man talade om ett annat land frågade de alltid ”vad heter hamnen?”, det var så de identifierade världens länder. Jag tror att det handlar om ett undermedvetet starkt behov av att vidga sina vyer och lära sig saker. Redan som tonåring var jag på stipendium i USA ett år, i Milwaukee.

I boken Jägarens leende beskriver Ulla-Lena Lundberg hur hon kommer till Afrika för första gången. Det är sjuttiotal och Lundberg är 28 år gammal, ”en litterär europeisk dam bärande på det nordiska svårmodet”.

Jag var 30 år och vägde 50 kilo och var stark som en oxe och vig som en get, och jag klättrade och klev. Jag hade bråttom som sjutton och hade ingen tid att fundera över vad jag såg. Jag stannade bara och tittade, knäppte några bilder, och skyndade vidare.

Hon ska besöka sin syster Gunilla, som är biståndsarbetare i Zambia. Tillsammans har systrarna vuxit upp med ett brinnande läsintresse.

När de var små låg de på golvet med högar av böcker som de lånat från skolbiblioteket.

– Gunilla uppmuntrade alltid mig. Vi var nog något slags litterär familj. Min moster Ulla Olin skrev dikter. Jag minns hennes förfärliga behov att dra sig undan, att det skulle vara tyst. Det var föga glamouröst, och ändå ville jag bli författare.

Stora delar av Ulla-Lena Lundbergs sjuttiotal tillbringades i Afrika. Den första boken med afrikanskt tema kom 1977 och var en novellsamling, Tre afrikanska berättelser.

– Jag åkte första gången till Zambia 1974. Sedan blev det fler och längre vistelser, och mellan 1978 och 1979 bosatte jag mig där. Jag hade alltid varit intresserad av naturmiljöer, olika biotoper. I Zambia skrev jag om floddalen, i Botswana om Kalahariöknen, i Tanzania om savannen. Och till Kenya reste jag för att studera bergsskogen. Det viktigaste under de här åren var ändå den nya klippkonstforskningen som jag kom i kontakt med och som låg till grund för min roman Regn och för essäerna i Jägarens leende.

Var Afrika ett otippat ämne eller låg det i tiden på sjuttiotalet?

– Jag tänkte inte så, men nog måste jag ju ha läst om den här problematiken. Mitt perspektiv var från början ekologiskt, men jag blev mer och mer intresserad av människorna där. Jag märkte att de stora frågorna inte längre handlade om kampen mellan ont och gott, utan ofta stod det mellan det goda och det goda. Naturskyddet kom exempelvis ofta i konflikt med mänskliga rättigheter. Inrättandet av nationalparker för att skydda hårt trängda naturmiljöer innebar ofta tvångsförflyttningar av folk bosatta i parkerna.

Gjorde du alltid resorna ensam?

– Jag reste ensam, men på varje plats fick jag naturligtvis vänner och kontakter, annars hade det inte gått att arbeta rent praktiskt. Men jag är en fruktansvärt dålig samarbetsmänniska och vakar som en hök över ett projekt. Det är min riktiga akilleshäl. Vem vet vad man hade kunnat uträtta här i livet om man hade varit bra på att samarbeta.

1976 kom Kökarboken – en samling intervjuer med Kökarbor. Lundberg säger att den ligger till grund för allt hon skrivit om Kökar sedan dess, också den nya romanen.

– Idén föddes redan då jag var åtta år gammal och tittade på en doktorsavhandling av Ragna Ahlbäck om Kökars näringsliv och dess organisation. Redan då tänkte jag att jag också ska skriva en bok om Kökar.

Däremot hade Lundberg aldrig någon långsiktig plan för hur allt skulle utfalla.

– Nej, verkligen inte. Men man började ju märka så småningom hur man fungerade. Jag har alltid älskat växelbruket mellan dokumentärt och fiktivt. Det är någonting som jag behöver. Man researchar ganska energiskt för dokumentärprojekt. Och sen är det någonting som ligger kvar i huvudet när man skriver fiktion. Det är inte så att man drar ut materialet till max, utan man kan använda det på olika sätt. Kökarmaterialet var så dokumentärt som det kunde vara, men det var oundgängligt för allt som jag skrivit om Kökar efter det. Det är en plats som genom åren varit mitt litterära laboratorium. Där har jag prövat alla genrer. Jag har också haft en enorm glädje av den muntliga traditionen och tekniken, och hur man etablerar en närvaro och slår fast att ”det här har verkligen skett”. Det är det som fiktionen handlar om.

Balansen mellan berättelsen och materialet är typiskt för Lundbergs författarskap. Omsorgen om detaljerna är lika stor som berättarglädjen.

– Jag kan nog inte separera materialet och historien, även om jag är väldigt medveten om skillnaden mellan fiktion och dokumentärt. I vissa lyckliga fall kan den där dokumentära metoden ingå förening med den fiktiva friheten, som i Sibirienboken. Som utan vidare är dokumentär och självbiografisk och allt det här, men där jag på något sätt upplevde att jag hade fiktionens frihet att gestalta materialet.

En viktig ingång till Ulla-Lena Lundbergs författarskap är den så kallade ”sjötrilogin” som dök upp i slutet av 1980-talet, samtidigt som den finlandssvenska prosan också i övrigt gick in i något som kallats en ”romanboom”. De tre böckerna – Leo, Stora världen och Allt man kan önska sig – skiljer sig från varandra i både ton och innehåll. Men trilogin blir ett slags fresk över den åländska sjöfartens utveckling från bonde­seglationen till dagens kryssningsfartyg.

– Min tanke med sjötrilogin var att varje del skulle präglas av den tidens berättande. Leo, som alla älskar, är episk. Det är rena 1800-tals­epiken. Uppföljaren, Stora världen, är ganska modernistisk. Formen är upphackad, med flera berättare. Verkligheten är inte den samma för de olika personerna, det kunde man ännu utgå ifrån i Leo. Och sen då Allt man kan önska sig, som är postmodern i det avseendet att det finns inslag av intervjuer och avhandling, och ingen enskild berättare. Jag tänkte att när man gör en trilogi som går framåt över en ganska lång tid måste ju berättarstilen avspegla tiden i romanen. Det hörde till mina nöjen när jag skrev böckerna. Jag visste ju att ingen skulle tycka om den tredje delen. Formen skilde sig totalt från Leo. Men det är lite roligt ... det är som med klassisk musik, det som folk fortfarande älskar är det klassiska, det episka.

Också din nya roman Is är episk. Är det skönt att man i dag får skriva så utan att kallas omodern?

– Visst är den episk. Själv älskar jag också epiken. Och jo, där tror jag att författare har större frihet än bildkonstnärer. Inom bildkonsten finns det nog strängare krav. Kanske gäller det också musiken.

Prästen Petter baserar sig på din pappa. Men finns det någonting av dig själv i honom?

– Ja, i slutändan är ju alla personer man själv, eftersom de är produkter av ens synsätt. Du vet ju det gamla Flaubertcitatet: ”Madame Bovary, det är jag.” Det tror jag att vi alla kan säga. Därför är det så begränsande att tala om att en bok är självbiografisk. Det är mycket lättare om man kan säga att alla personer är jag.

Det finns trådar i Lundbergs författarskap som löper från en bok till en annan. I Jägarens leende skriver hon om hur regnmakeriet i Afrika kan förklaras med människors utvecklade känsla för små förändringar i vädret. Sådant är man expert på även på Kökar, vilket märks i Is.

– Visst. För mig var det lätt att omfatta schamanismteorin i hällkonstforskningen eftersom den hade en klangbotten i mina tidiga erfarenheter på Kökar. De står inte alls i strid med det man senare fått lära sig om det undermedvetna.
Romanens gestalt Post-Anton tror på en värld bortom det förnimbara, precis som schamanerna som beskrivs i Jägarens leende.

– Ja – fast poängen med Post-Anton är kanske att den världen är förnimbar för honom, liksom den var för de stora schamanerna och regnmakarna. Jag är evigt tacksam för att jag på Kökar tidigt kom i kontakt med en världssyn som vidgade min uppfattning om verkligheten och ökade min hemkänsla i världen.

Ulla-Lena Lundberg är för övrigt inte helt övertygad om den finlandssvenska förlagsfusionens fördelar.

– Ändra fram till i fjol hade vi två självständiga förlag. I femtio år var jag Söderströms trogen därför att Schildts fanns. Både Söderströms och jag visste att jag hade ett alternativ och det borgade för en rak och jämlik kommunikation. Fusionen var olycklig för hela skrået, säger hon.

När och hur skriver du?

– Det beror väldigt mycket på i vilket skede av arbetet man är. Den första versionen är långsam, de senare går betydligt snabbare. Det enda som krävs är att det är tyst. Att man inte har en massa saker man ska rusa till.

Planerar du dina böcker?

– Jag har ämnet klart och ämnet brukar ge formen. Men jag har aldrig gjort en disposition utan böckerna växer fram medan jag skriver.

Tycker du att det är svårt att skriva?

– För inte så länge sedan hade jag velat säga att en författare är en person som har speciellt svårt för att skriva. Men numera tänker jag: nog finns det annat som jag tycker är svårare.