De estniska Rågöarnas revansch

Korkis båthamn i Rågöviken andas sensommar. Doften av nyrökt flundra söker sig fram mellan hamnbodarna medan en lokal fiskare reder upp trassliga nät. En väderbiten och solbränd man iklädd snickarbyxor tuffar in i marinan, förtöjer sin båt och skalar av sig jackan.

– Jaså ska ni ut till Lilla Rågö, utropar han. Kom ihåg att vi Rågöbor mäter civilisation i antalet utedass. Livet är ganska primitivt där ute, förvarnar Fred Söderberg med glimten i ögat.

Han hör till den lilla skara estlandssvenskar som har återvänt till sina rötter på Rågöarna invid Paldiski på den estniska nordkusten.
Efter flera års kamp med de lokala myndigheterna återfick familjen Söderberg sin mark i Storbyn på Lilla Rågö.

Där har släkten nu låtit bygga sommarstugor, en vedbod och en gemensam bastu invid de ruiner som vittnar om det hus där Freds mamma bodde fram till 1940.

Före kriget bodde det knappt 360 personer på Rågöarna. De flesta av dem var estlandssvenskar. Sovjet­unionen annekterade öarna år 1939 av militärstrategiska skäl för att kontrollera infarten till Finska viken.

Sommaren 1940 evakuerades Rågö­borna till Rickul i nordvästra Estland där den estniska regeringen ordnade logi för dem som blev tvungna att överge sina hem. Fem år senare hade så gott som alla Rågö­bor flytt undan krigets fasor till Sverige.

Rågöarna förblev obebodda i nästan 60 års tid då den sovjetiska armén förvägrade civilbefolkningen tillträde till området. Ockupationsmakten använde öarna som måltavlor för det sovjetiska kustartilleriets och flygvapnets skjutövningar.

Den militära närvaron har lämnat sina spår. Röjningen av ammunition, metallskrot och blindgångare har varit mödosam efter Estlands nyvunna självständighet 1991.

Svenska pionjärer ryckte in 1995–1996 för att hjälpa till med att desarmera tusentals blindgångare. Men fortfarande återstår mycket att göra.

– För två år sedan röjde vi upp i terrängen på Stora Rågö. Vi lyckades samla ihop över 60 ton metallskrot som vi fraktade till Kuusankoskis fabrik i Paldiski för återvinning, berättar Fred Söderberg.

Tio invånare
Röjningen har burit frukt. Livet återvänder sakta men säkert till Råg­öarna. Öarna hyser i dag tio personer som har valt att bo där året om. En del av dem bedriver fårskötsel. Även turistnäringen har fått upp ögonen för öarnas attraktionskraft.

Om man inte har egen båt kan man åka över Rågösundet med gummibåten Arabella som trafikerar mellan Korkis (Kurkse) och Rågöarna. En tur-och-retur-resa kostar 13,2 euro per person, förutsatt att båten är fullsatt och alla elva platser är reserverade.

Båttrafiken upprätthålls av skepparen Kaarel Külvet som har ett förflutet som båtbyggare.

– Det är rätt många turister som besöker öarna under högsäsongen i juli och augusti, men även i september och oktober är det grupper som vill bekanta sig med de unika kalkstensklipporna här, berättar han.
Vi åker med Kaarels båt till Lillby strand på Lilla Rågö. Ett stenkast från stranden är Matti Nyman i färd med att bygga ett nytt hus åt sig själv. Matti flyttade från Hapsal till Lilla Rågö redan år 2004 efter att släkten återfick sina gamla ägor.

Hans uppenbarelse för tankarna till Robinson Crusoe då han möter oss barfota i solbränd överkropp och yvigt vitt skägg. De plirande ögonen signalerar integritet.

Mattis halvbröder Mikael och Fredrik Nyman sågar bräder och finslipar interiören så att huset ska stå klart före höstrusket. Byggplatsen sjuder av aktivitet.

Under husets veranda skymtar den husgrund som utgjorde Mattis föräldrars hem fram till evakueringen år 1940. Symboliken är gripande.

Tragisk skilsmässa
Då Matti var tre år gammal bestämde sig hans föräldrar för att fly med fartyg till Sverige. Pappan var efterlyst och sökte därför sin tillflykt i fartygets maskinrum.

Av någon anledning fick inte Mattis mamma besked om att pappan var ombord. Hon klev därför av fartyget i tron att flykten hade misslyckats.

Följden av missförståndet blev att familjen splittrades av järnridån i fem decenniers tid. Mattis pappa gifte om sig i Sverige och grundade en ny familj. Det dröjde till 1990-talet innan bröderna träffade varandra i Estland.

– Vi träffades första gången utanför stadshuset i Paldiski då vi skulle reda ut ägorätten till släktens mark här på Lilla Rågö, säger Mikael Nyman.

Efter det har bröderna hållit regelbunden kontakt med varandra. Mikael var i flera års tid ordförande för Rågöföreningen som bland annat lobbar för en kommunalt finansierad utbyggnad av infrastrukturen för att underlätta en inflyttning till Rågöarna.

Det saknas till exempel fortfarande en gedigen brygga på den strand som tidigare utgjorde Lillby hamn. Och om man behöver elektricitet får man förlita sig på solpaneler eller rigga upp en egen vindmölla, vilket Matti har satsat på.

– Visst är det kämpigt att leva här på vintern. Som pensionär värdesätter jag å andra sidan möjligheten att odla min mat och leva i lugn och ro här ute. Jag har ju min mobil och en dator som hjälper mig att hålla kontakt med omvärlden, berättar Matti.

– Vi lever lite som nybyggare här på Lilla Rågö. Jag tilltalas av det sävliga och omoderna tempot som kännetecknar livet här, inflikar Fred Söderberg.