Proffstyckare gömmer sig på stugan

På jobbet är hon mitt i offentligheten. Nya ledare med nya åsikter nästan varje tidningsdag. Läsarna reagerar ofta på det hon skriver. De ringer, mejlar, messar och drar i henne i kassakön i matbutiken.

– Jag gillar det. Jag trivs när folk ser mig och jag tycker om att debattera. Konflikter i sig är inte farligt utan ett drivmedel för utveckling, säger Nina Fellman.

Men när det är dags för semester behöver hon en kontrast. Då bosätter hon sig på stugan med utsikt över Koxnans fyr och bortom den Norrhavet. Här tar hon dagarna som de kommer. Simmar, läser, plockar bär och svamp, promenerar och åker på en båtutfärd.  Vardagssysslorna med mat och disk tar något mer tid än vanligt och på kvällen ska bastun eldas och så ska det badas. Länge och väl.

– Jag flyr inte till stan om det regnar. Barnen kan alla gamla Kalle Anka-tidningar utantill men vi läser dem om igen – om vi inte har något annat. Förr hade vi mer socialt umgänge under semestern men numera räcker det med en eller kanske två programpunkter, säger hon.

Nina Fellman gick i Borgå folkakademi efter studenten och här drabbades hon av Åland – både av kärleken till en ålänning och till landskapet som sådant.

Ingen karriärplanering
Efter studierna i Åbo – hon läste sådant som hon var intresserad av utan någon som helst karriärplanering – flyttade Nina med sin kärlek till Åland. Hon hade ett par plockjobb, bland annat som verksamhetsledare på deltid för Ålands fredsförening, och hon fick två barn.  Hon skrev också kolumner för Nya Åland och när son nummer två var ett år skrev hon att hon var trött på blöjor och gröt och ville ha ett jobb. Hon listade allt hon var bra på – mest udda saker – och fick ett samtal. Från Nya Ålands redaktion.

– Jag kände från första början att jag hamnat rätt. Det kändes som ett viktigt och riktigt arbete och det fanns en enorm glöd på redaktionen.  Nina fick ganska omgående frågan om hon kunde tänka sig att skriva ledare.

– Jovisst. Jag skrev min första efter typ tre veckor på jobbet.

Det visade sig att Nina var den borna ledarskribenten. Hon var, säger hon själv, en halvdan nyhetsreporter utan terrierinstinkt men rytmen i ledarna passade och åsikterna bara rann till.  Hon har skrivit ledare sedan 1995.

Hon har ingen aning om antalet, däremot vet hon att hon väckt reaktioner och blivit ”hon där Nina” med hela Åland.

Hon tål mycket skäll. Hon skriker inte tillbaka när någon ursinnig ringer och hon behöver inte ha sista ordet i en debatt.

– Jag har min arena där jag får uttrycka mig. Andra som tycker annorlunda måste också få säga sitt utan att jag mosar dem med mina argument.  Det värsta, säger hon, är när läsare kommer med påståenden som hon inte kan värja sig emot. Att hon skriver som hon gör för att hon är vän med den och den eller för att hennes man är släkt med någon eller för att hon i största allmänhet har en ful frisyr.

– Jag blir arg när folk tror att jag bara häver ur mig saker och drar ett streck över allt vad kunskap och etik heter när jag de facto tar mitt jobb på största allvar.

Fiendelägret påstår ofta att Nina är ”en röding” som vill förfinska Åland.

– Jag hävdar att det inte finns någon hotbild mot svenskan på Åland, inte någon fiende som aktivt vill förfinska Åland. Det är något helt annat än att jag vill ha ett finskspråkigt Åland.

Tung tid
Under sju år var Nina Fellman Nya Ålands chefredaktör – längre än någon annan i tidningens 31-åriga historia. För ett år sedan valde hon att lämna chefskapet för att kvarstå som ledarskribent och programledare i Nya Ålands tevekanal Åland 24.

Tidningen har vunnit flera priser under årens lopp men just nu haltar ekonomin och tre tjänster har dragits in.

– Det är tungt men en del av me­dieutvecklingen. Ingenting är beständigt, säger Nina Fellman.