God stämning i pojkgruppen

Frida Westerback och Cecilia Mickelsson från De ungas akademi (Svenska studiecentralen) står framför en grupp tonårspojkar i Munksnäs högstadium och ber dem läsa upp kommentarerna de skrivit ner om varandra. I tur och ordning får killarna sitta på en stol framför sina klasskamrater och lyssna på feedbacken.

”Du är rolig, sportig och hejar på HIFK. Det är bra! Men så vill du alltid låna pennor av andra” är en bedömning.

– Kom ihåg att ni själva bestämmer hur ni tar emot feedbacken. Ni kan ta till er den eller helt strunta i den. Vad ni gör med den här informationen är upp till er själva! säger Mickelsson.

– Hur känns feedbacken? Är det något ni vill fråga eller kommentera? frågar Westerback.

DISA (Din Inre Styrka Aktiveras) är en förebyggande metod där man jobbar med att förändra negativa tankemönster. Målsättningen är att ge unga redskap att hantera stress, tankar och känslor. Metoden handlar även om kommunikationsträning och träning av problemlösning. I Sverige blev det populärt med tjejgrupper i slutet av nittio- och början av tjugohundratalet och man utvecklade Disa-metoden så den främst riktade sig till unga kvinnor.

– I Finland blev Disa populär lite senare än i Sverige, men precis som i vårt grannland satsade man mycket på unga kvinnors psykiska välmående just genom tjejgrupper. Eftersom det inte finns så många killgrupper i Finland och vi tycker att det finns ett behov för också det har vi justerat metoden så den passar pojkar, säger Westerback som själv lett 22 flick- och pojkgrupper sedan hon blev Disa-utbildare år 2008.

Westerback och Mickelsson berättar att de jobbar lite olika med killar och tjejer, men är noga med att inte behandla grupperna stereotypt. Det finns mycket större skillnader individer emellan än mellan pojkar och flickor.

Disa-grupper har ordnats i de flesta svenskspråkiga högstadieskolor i huvudstadsregionen och Westerback säger att det nästan alltid varit mycket lyckat. Disa har ett bedömningssystem där ungdomarna själva får utvärdera metoden.

– Dessutom känner man alltid på sig om ungdomarna får ut något av utbildningen, säger Mickelsson.

– Det är ändå viktigt att poängtera att Disa uttryckligen handlar om förebyggande av psykiskt illamående – en metod som är avsedd för alla unga. Det är ingen quick fix av mobbning, depression eller andra motsvarande problem. Jag har egentligen bara haft en grupp som inte riktigt kom i gång och det berodde på att det låg stora mobbningsproblem i bakgrunden, säger Westerback.

Hon tillägger att det är viktigt att hela skolledningen och lärarkåren stöder DISA-metoden och signalerar detta genom att integrera gruppträffarna i undervisningen.

– Det krävs mycket mer motivation och eget initiativ av ungdomarna om de ska stanna kvar efter att skolan slutat för dagen. För att Disa ska fungera är det viktigt att man träffas tio gånger. Fördelen med att träffas många gånger är också att man skapar ett förtroende och lär känna varandra, säger Mickelsson.

Westerback berättar att hon fortfarande har kontakt med flera ungdomar från kurser många år tillbaka.

Roliga övningar

En gång i veckan samlas den här gruppen åttondeklassare för att diskutera, jobba med sig själva och göra olika övningar tillsammans. Killarna är överens om att det är roligt att träffas och göra övningarna. Någon konstaterar att han i början bara var glad över att inte behöva gå på de vanliga lektionerna, men att han sedan verkligen börjat se fram emot träffarna. Någon annan berättar att han antog att DISA skulle ”ha något med mobbing att göra” men att han nu inser att träffarna stärkt gruppandan och att han lärt känna sina klasskamrater bättre.

Så gott som alla killar har gillat samarbetsövningarna. Dessa är övningar som Westerback och Mickelsson lagt till utanför DISA-materialet, för att jobba på gruppandan och samarbetsstrategier. Killarna förstod fort att dessa övningar gjorde gott för att lära sig samarbeta bättre. En annan övning handlar om att göra en lista på vad man är bra på och vad man gärna skulle bli bättre på. Och så finns så klart feedback-övningen.

En av killarna säger att gruppträffarna gjort det lättare för honom att tolka sin egen självbild. En annan säger att hans klasskamrater nu för tiden är snällare och mer öppna mot varandra. En tredje konstaterar att pojkar antagligen har lättare att tala om sina känslor med varandra än flickor.

– Som gruppledare försöker vi få ungdomarna att kommunicera med varandra och berätta vad de verkligen känner. Cecilia och jag har en aktiv roll som förebilder både i flick- och pojkgrupperna, men ungdomarna lär sig också väldigt mycket av varandra, säger Westerback.